Netflix-serien handlar om den unga Emily (spelas av Lily Collins) som arbetar vid en ett stort marknadsföringsföretag i Chicago. Nu har bolaget köpt upp en exklusiv liten pr-byrå i Paris, och Emily blir oväntat utsedd till att åka dit och arbeta som moderbolagets representant och bidra med ett amerikanskt perspektiv.
Trots att Emily inte kan ett ord franska traskar hon med självsäkra steg in på Pariskontoret och börjar prata om marknadsföring i sociala medier. Kulturkrocken blir hård, särskilt med den chica chefen Sylvie.
Redan första dagen blir Emily bekant med sin granne, den ursnygga killen Gabriel, snart träffar hon också en ny kompis, den kinesiska au pair-tjejen Mindy, som egentligen är en stenrik arvtagerska, men som just nu är i onåd hos sin far.
Hela serien är gödslad med stereotyper och förutsägbara händelser. Fransmännen skildras som kultiverade men dryga och konservativa och med en bohemisk inställning till arbete och vänsterprassel. Det är alltså det som föranlett en massa kritiska recensioner och krönikor, liksom det faktum att alla bilder av Paris (allt är filmat på plats i Frankrikes huvudstad) är märkligt renskrubbade från allt som inte kvalar in som pittoreskt eller vackert. "Emily in Paris" har väckt så mycket irritation att den till och med skapat det nya begreppet "hattitta".
Jag vet inte om kritikerna verkligen har sett hela serien, eller vilka glasögon de har använt. För hur det nu är så är "Emily in Paris" till att börja med en hårt stiliserad romantisk komedi och gör inte anspråk på att vara realistisk. Dessutom uppfattar jag den som en hyllning Paris, fransmän och det som brukar kallas den franska livsstilen. Hela serien kretsar kring fransk matkultur, vin- och parfymtillverkning och kläddesign. Och när det verkligen gäller sitter hjärtat på rätta stället även hos de allra drygaste karaktärerna.
Emily är en oskuldsfull och positiv figur som får utstå både orättvisor och elakheter på jobbet, men dels tycks hon vara utrustad med ett tjockt lager av teflon och dels får hon ibland skylla sig själv där hon klampar fram i sina färgglada designerboots. Det är faktiskt både underhållande och snyggt gjort, och romantikbiten är precis lagom sockrig.
"Emily in Paris" är helt enkelt en riktig feelgood-karamell. Inte minst om man gillar mode. Kläderna är i en klass för sig.