Nu tror ni säkert att det handlar om något mycket värre än vad det faktiskt gör. Någon form av missbruk eller skandalomsusat beteende. Men nej. Detta handlar om en musiker och ett album som jag fick ståpäls av från första sekund efter att jag tryckte på playknappen.
Först måste man förstå var jag kommer ifrån. Under nästan alla av dygnets ljusa timmar lyssnar jag på någon form av musik, ibland även när jag skriver artiklar. Detta för att komma in i en sorts skrivartrans. Faktum är att jag just nu har en låt som spelas rakt in i trumhinnan (Gates of Eden med Bob Dylan).
Nackdelen är att jag numera har oräkneliga låtar som jag lyssnat sönder. Jag blir trött på dem helt enkelt. Hur som haver. För en tid sedan lovade jag mig själv att inte längre lyssna sönder låtar. Detta löfte upprätthöll jag i flera månader och jag var väldigt stolt. Fram tills när jag hörde Kentuckysonen Tyler Childers för första gången.
Det var som att han, med sin raspiga, men ändå slikeslena röst, sprängde sig igenom mina mentala barriärer jag låtit bygga upp för att motstå frestelsen att lyssna på en låt eller ett album till förbannelse. Som en rysk spion nålade han sig fast i mitt undermedvetna och tog över helt. Plötsligt lyssnade jag på livealbumet "Live on Red Barn Radio I & II" oavbrutet. Det var på när jag gick upp på morgonen, när jag tog morgonsnusen och det snutkaffe som religiöst hälls upp varje dag vid 06.16.
På promenaden till tåget och under resan hem. Jag visste att jag tassade på det förbjudna, men jag förtryckte den insikten så länge det bara gick. "Det är ingen fara, en vända till på albumet går bra", tänkte jag.
Noah, din dumma jäkel, du borde ha slutat i tid. Nu håller du skärvorna av ett perfekt förhållande mellan artist och lyssnare i händerna.
Det var först för en vecka sedan som jag gjorde det förbjudna. När låten "Charleston Girl" spelades för hundrade gången förde jag upp en darrande hand till mina hörlurar och klickade på knappen som byter låt. Skammen och skulden sköljde över mig direkt.
"Satan. Du har gjort det igen. Det är inte första gången du är där och fördärvar, Noah."
Likt en sviken kamrat vände jag Tyler ryggen. Förälskelsen blev kort, men intensiv. Jag vandrade längs mina spellistor på Spotify och hälsade på Phil Ochs, Donovan och Bob Dylan. Inledningsvis kändes mina samtal med musikerna plastiga, jag hade lämnat dem för en annan. Det visste de också om. Phil Ochs, mannen som jag en gång levde lyckligt med i min studentlägenhet i Kalmar klarade jag bara av att lyssna ett par låtar med.
Donovan, skotten som jag levde med på Island och som jag sökte tröst hos när allt kändes tomt och ensamt stängde jag av efter en halv låt. Så till sist vände jag mig till den store ledaren. Bob Dylan.
Plötsligt hände något, jag gick med honom längs "Subterranean Homesick Blues" och kände hur blodet började rusa. Girigt drog jag upp mobilen och med skakig hand köade jag flera låtar med honom. Han blev mitt musikmetadon. Plötsligt slog det mig. Det handlar inte om att begränsa ditt lyssnande. Lyssna sönder låtar, men var förberedd på den oundvikliga kraschen. Ha en musiker eller ett album som du DIREKT kan byta till. Det var så jag gjorde det. Överkom ett brutet löfte och slutligen förlät mig själv.