Det började redan när jag var 15. Jag var trött på att enbart leva på mina föräldrars understöd. Så jag gick ut på stan, hittade en gata med mycket folkvimmel och började dela ut en generös bunt med tillspetsade cv:n. Dagen efter fick jag samtalet – jag hade fått jobb på en glassbar. Efter skolan galopperade jag dit för mitt första pass, lycklig och aningslös. Jag kände mig vuxen, och timlönen på 70 kronor jag hade utlovats var säkert nog för att köpa allt jag någonsin kunde önska mig.
När sommaren kom undrade mina vänner varför jag aldrig kunde följa med och spela fotboll eller bada. Jag hade ett ansvar nu, förklarade jag. Inte kunde väl jag vara ute och flänga när en dagskassan behövde räknas ihop.
Jag såg sommaren flyga förbi genom fönstret. Och det enda sättet jag fick uppleva årstidseuforin på var när de sommardruckna turisterna kom in med fridfulla semesterlynnen för att unna sig själva några kulor sött.
Men det var bara härligt till en början. Efter någon månad blev jag istället arg. Vissa ville provsmaka på alldeles för många sorter, andra tog för lång tid på sig att bestämma. Men det värsta brottet var att ändra sig från en bägare till en våffla när jag redan hade börjat stapla kulorna.
Petitesser blev till stora saker. Man skulle kunna tro att det berodde på bitterheten av att missa ett helt sommarlov. Kanske lite. Men mest var det på grund av handleden. Efter några veckors glasskopande hade den blivit som en salt pinne. När som helst kunde den knäckas av glassens hårda inre och yttre. Varje gång en kund äntrade lokalen stod också smärtan för dörren.
Mina kompisar var fattiga och glada. Jag förmögen (nåja) men i pina.
Sommaren efter blev det ännu en glassbar, och även sommaren efter det. Sedan blev det ett café eller två, en detaljhandelsbutik och en klädaffär. Den allra bästa årstiden blev synonymt med slit och svett. Men klaga ska jag inte. Knappast har jag varit ensam om att inte vilja ha enbart sand i fickorna.
Men i år får jag semester, på riktigt. Fyra veckor av total avslappning är det mesta jag fått uppleva på nästan ett helt decennium. Det kommer att kännas konstigt att inte känna plågoriset i ryggen när julisolen gassar som allra mest. Kanske kommer jag få att en identitetskris, eller upptäcka en ny hobby.
Vad som dock är säkert är att jag bara ska be om mjuka glassorter i sommar. Allt annat borde vara olagligt.