Parisa Liljestrand (M), kulturminister
Det amerikanska mellanårsvalet är på tapeten och vi snudd på drunknar i rapporter om elefanterna i det republikanska partiet och åsnorna i det demokratiska.
USA-podden i Sveriges Radio har minst sex reportrar, inklusive utrikeschefen, på plats och de låter alla lika exalterade som vilken tungomålstalande amerikansk frikyrkopastor som helst.
Klart det är viktigt att ha koll på hur det går med den amerikanska demokratin, men det hade inte varit fel med lite fler ryska björnar i rapporteringen de senaste 10 - 15 åren.
Då hade vi kanske varit bättre förberedda på Putins storryska planer och kanske till och med sluppit rulla runt så många varv på Erdogans dörrmatta.
Vem hade förresten koll på att ett åsnebröl kunde genljuda värre än Gjallarhornet, det som larmade om Ragnarök i nordisk mytologi?
Jag tänker på den stackars Ior i Ruben Östlunds senaste film ”Triangle of sadness”. Alltså den rulle som den nytillträdda kulturministern, Parisa Liljestrand, trodde var en bok.
Nu lär hon visserligen ha talat ut med Östlund som tydligen var lite grinig över att hon inte kände till en så pass världsberömd kille som honom – två guldpalmer i Cannes och allt, för böveln.
Hon har bett om ursäkt och Ruben har sagt att han alltid känner med kulturministrar som förväntas tycka i direktsänd tv.
Pudlat och klart. Men jag tycker nog inte det räcker med det. Hon bör även gå och titta på filmen – som inte alls är så himla svår och hyperintellektuell som man ibland kan få för sig om sånt som prisats på parnassen.
Tvärtom har vi med en mycket handfast, halsbrytande och lättfattlig historia att göra. En riktig action-film som framkallar både gapskratt, utdelar knytnävar i solar plexus och får det att krypa av obehag utmed ryggraden.
Ruben Östlund och Henrik Dorsin på besök i Nyköping för att presentera filmen "Triangle of sadness" tidigare i höstas.
Kaskadspyorna har väl inte en enda biokritiker missat att tjalla om, men tro mig, det händer betydligt läbbigare saker i ”Triangel of sadness” än så. En envig med Sir Väs från Skansen-terrariet kan för många av oss framstå som ett betydligt lindrigare alternativ än att tvingas bli leksak åt den enda som visar sig vara tillräckligt flink med flintan för att kunna göra upp eld.
Särskilt angelägen är ”Triangle of sadness” förstås för den som sitter i en regering som verkar ha glömt att det är de fossila bränslena som håller på att dra oss i fördärvet. Så gå, Parisa, gå!
På tal om åsnor så har det antagligen med åldern att göra – men har drabbats av en obändig lust att lägga alla papper på bordet. Göra räfst och rättarting och någon sorts vitbok med mig själv. Kanske är det en form av döstädning jag håller på med och i det tionde budet stipuleras ju att man inte får ha begärelse till sin nästas åsna.
En gång i forntiden hade jag svår begärelse till min nästas dockspis. Min granne, låt oss kalla hennes Lisa, hade världens finaste i sin lekstuga och jag var hur avundsjuk som helst.
Nu i höst gick hennes mamma bort och på begravningskaffet kände jag att det inte längre gick att hålla inne med vad som plågat mig varenda gång jag stött på Lisa sedan brottet begicks i mitten av 1960-talet.
Så efter smörgåstårtan stegade fram och sa som det var: ”Förlåt för att jag var så himla avundsjuk på din dockspis. Det var jag som skrev 'Lisa är dum' på baksidan av den.”
Lisa såg både förbryllad och förvånad ut. ”Jag har inget minne av att det stod något på spisen”.
Hon hade inte sett det. Och om hon gjort det var det iallafall inget hon kom ihåg.
Själv har jag haft dåligt samvete i ett drygt halvtsekel.