I veckan som gick var jag i Nyköping och såg en konsert med bandet Wilmer X. Ett band som jag sett live massor av gånger, och som jag alltid hållit för ett av Sveriges bästa rockband och respekterat för dess goda smak och stil, både när det gäller musiken och outfitsen på konserterna. Därför var jag helt oförberedd på vad som skulle hända.
När Wilmer X gick på scenen frös jag till is. Bandets "nya" gitarrist, Janne Lindén, bar hatt. Och inte vilken hatt som helst, utan en hög svart hatt, som hämtad ut en steampunkfantasi eller stulen ur en loge disponerad av Guns 'n' Roses gitarrist Slash.
Jag stirrade som förhäxad på hatten och kunde inte slappna av, trots att bandet i övrigt höll stilen och Janne Lindén är en alldeles utmärkt instrumentalist. Konsertupplevelsen blev faktiskt förstörd för mig. Den blev rock i stället för rock 'n' roll, vilket är ungefär lika illa som att få aska istället för guld.
Det värsta med hattincidenten var ändå att jag började se hattar överallt och fasansfulla minnen av hur coola artister jag har tyckt om dykt upp i hatt och blivit omöjliga att omfamna.
En är till exempel Joakim Thåström. Han som frontade två av de coolaste banden under min ungdomsår på 1980-talet. Ebba Grön och Imperiet. Nu har han hatt och sjunger blues. Jag orkar inte!
En annan är Madonna som var en stor stilikon och kvinnlig förebild i musikbranschen i flera decennier. År 2009 var hon ute på sin "Sticky & Sweet Tour", och uppträdde med hög hatt och elgitarr. Har hon gjort någon bra låt sedan dess?
Jag kan räkna upp flera artister som det inte går att reservationslöst tycka om på grund av hattar: Mauro Scocco, Plura, Amanda Bergman är några exempel, Elvis Costello och Håkan Hellström är andra.
Hur den här hattfobin har uppstått vet jag inte. Allt kan vara singer/songwritern Peter Le Marcs fel. Han brukade uppträda ensam i ett hörn på en populär bar i Gamla stan i Stockholm som jag och mina polare frekventerade 1986, med en motbjudande hatt med brätten som liksom satt i nacken. Jag var helt besatt av den där hatten och fattade inte att LeMarc skulle bli en stor stjärna några år senare.
Annars var det nog en dum affär jag gjorde som tolvåring som fick mig att förevigt avsky hattar i kombination med populärmusik. Jag bytte mitt exemplar av Kiss bästa album "Destroyer" mot en cowboyhatt och ett par pilotbågade solglasögon med spegelglas. Huvudbonaden var en sådan där Lemmy Kilmister-hatt med tryckknappar på sidorna så att den kunde få formen av en båt. Den var dessutom gjort av fuskläder i lappteknik.
Jag hade den aldrig på mig så klart och i dag hade jag gärna haft den där Kissplattan i skivbacken nere i källaren. Richard – om du läser det här vill jag byta tillbaka!
Men finns det då ingen artist som får ha hatt? Jo, den ikoniske Slash förstås. Han har gjort den till sitt signum, och jag behöver aldrig bry mig eftersom han spelar i ett av världens topp 10 hemskaste band.
David Bowie är inte känd för att ha använt hatt, men när han var som allra snyggast, åren 1975-1976 när han gick under benämningen "The thin white duke" så bar han en hatt av fedoratyp. Den stilen var oslagbar.
Och även om hattarna gör hela countrygenren problematisk är countryartisten och låtskrivaren Willie Nelson hur snygg som helst när han kombinerar cowboyhatten med sina långa, gråa flätor.