Själv får jag typ ett utbrott varannan dag över sunkigt badrum, trasiga persienner, fula prydnadskuddar, mystiska högar med böcker och tidskrifter och en källare fylld av bös. När jag tittar ut över terrassen ser jag bara det hemska svarta utebordet i fejkträ som börjar lukta petroleumprodukt så fort solen lyser på det och inte det vackra elefantgräset som börjat växa till sig i rabatten.
I stället för att glädjas åt min privilegierade tillvaro i en rymlig villa, där ljuset flödar in genom stora fönster där tre personer i karantän kunnat arbeta i varsitt rum utan att störa varandra, känner jag mig alltså ofta missbelåten med det som är mitt hem.
Det är helt galet, för det är ju hemma jag ska må som allra bäst, känna mig mest tillfreds, kunna slappna av och bara vara.
Vi är många som går runt med en gnagande känsla av att våra hem kunde vara lite bättre. Mer välstädade, mer unika, snyggare, härligare och "drömmigare".
Då är det lätt hänt att man tillåter sig en stunds surfande på inrednings- och bostadssajter och sociala medier. "Så skapar du en mysigare uteplats" eller "Så förnyar du badrummet" uppmanar inredningsmagasinen. Bloggarna fyller på med bildbomber av "De 20 coolaste dukningarna" och barfotakvinnor i vitt som fixar kreativa blomsterarrangemang av trädgårdsavfall.
Blir vi inspirerade av det? Inte särskilt. Det som händer är i regel att missnöjet bara ökar ett snäpp till och att lusten att köpa trave nya assietter blir alltmer påträngande.
Vi vet ju dessutom att bilderna visar stajlade miljöer som inte är tänkta att leva i. Visst kan vi testa att baxa in en sammetsfåtölj och tända levande ljus i badrummet och aldrig någonsin sätta på duschen. Eller släpa ut farfars byrå och två sittpuffar i läder på balkongen eller uteplatsen och hoppas att det inte ska regna.
Det är mänskligt att tro att gräset är grönare på andra sidan och att fantisera om en bättre tillvaro. Kanske är det därför det avskyvärda begreppet "drömmig" har blivit så stort i inredningssammanhang. Det handlar inte om hur något ser ut, utan om att försöka fånga det ouppnåeliga, det som vi ser genom ett förskönande filter.
Ibland kommer jag ändå på mig själv med att trivas alldeles förträffligt hemma. Då sitter jag i trädgårdens allra risigaste hörn i en gammal gisten utesoffa och hör grannen klippa sin fina gräsmatta på andra sidan planket.