Fredag kväll. Känner mig läcker och är på bra humör inför utekvällen. Jag och mitt sällskap börjar på en takterrass och utsikten genererar ståpäls. Det finns många tillfällen att ladda upp ett fräsigt inlägg på "grammen" som kommer få alla hemmasittare att drabbas av intensiv ångest för att de själva sitter hemma med en påse lantchips och kollar på säsong tre av "Girls".
Men jag höljer mina begär.
Det är sommar. Jag solar på en sandstrand och ser horisonten bryta upp himlen från det Adriatiska havet. Min kompis frågar om jag vill ha lite mer solkräm. Det har nämligen hunnit bli lite rött på ryggen, berättar han. Jag nickar, och uppdaterar väderappen på min telefon. Ser att det regnar i Sverige.
Jag har ju trots allt en behaglig bild på när jag dyker ned i ett parti turkost vatten från en klippa. Men jag avstår från att ladda upp.
Nej, jag är ingen Messiah som offrar ett potentiellt vackert Instagram- eller Facebookflöde för att bespara mina följare ångest. Min tillvaro, precis som de flestas, är allt som oftast rätt trist. Jag äter ägg till frukost, har oftast på mig samma par jeans och gillar att spela UNO.
Men de där få gångerna jag faktiskt unnar mig någon typ av lyx laddar jag inte upp något på sociala medier. Jag gjorde det förr. Men insåg att det var alldeles för påfrestande. Istället för att njuta av stunden började jag tänka på vad som skulle se bra ut i flödet. Kan man verkligen ladda upp två bilder i rad på sig själv? Är det konstigt att plötsligt försöka vara lite "artsy"? Ska man ens ha en beskrivning – eller låta fotot tala för sig själv?
Nej, då skiter jag hellre i det. Jag besparar mig och andra ångesten och kollar på solnedgångar ifred. Men när det istället dyker upp någon eländighet är jag snabb på att dela med mig.
Just det. Jag har vänt på myntet. Har jag spillt senap på byxorna dokumenteras det. Likaså fick mina följare se när jag trädde på första nikotinplåstret efter mitt försök att sluta snusa för sisådär en vecka sedan. Misär!
Det handlar alltså inte om att sticka hål på sociala mediers villfarelse. Vid det här laget har nog alla förstått att ens bekanta inte betraktar rosa himlar varje kväll eller har råd att äta skaldjursplatå varje vecka.
Jag gör det för att det känns enklare på något sätt. Istället för att vara kreativ och experimentera med ljus och vinklar kan jag ta en bild på min inparkerade bil med ett sarkastiskt "nice" under. Det kan räcka för att ett dussin människor ska svara med en gråtskrattemoji eller ge mig annan bekräftelse som får min hjärna att läcka ut dopamin.
Men det är minst lika förrädiskt och pretentiöst som att ladda upp snyggbilder. Som tidigare förklarat är mitt liv väldigt mediokert. Just så som ditt antagligen är. Visst finns det dagar då man får två parkeringsböter och blir dumpad av sin tjej. Men så finns även dagarna man vinner på Triss och köper en ny hundvalp. Våra liv äger rum någonstans mittemellan.
Precis som de som tar hundra spegelbilder på utstyrseln innan de blir nöjda och lägger ut det för allmän beskådan sitter jag och klurar i timmar på vilken sarkastisk beskrivning jag ska ha till bilden på min innehållslösa frukostmacka dagen innan löning.
Hur du än använder sociala medier kommer strävan att få bekräftelse att bestå. Och för att göra det lite mer uthärdligt kan man väl erkänna för sig själv att man ändå är rätt töntig.