Digitalbox
Som så många andra upplevde jag skiftet till digitala tv-tjänster som en stor befrielse. Redan när familjen skaffade den inspelningsbara digitalboxen på 00-talet uppstod ett paradigmskifte. Att man kunde ta kommando över sitt tv-tittande, spola förbi reklam och framför allt strunta i tv-tablåernas inrutade tillvaro kändes som ett stort steg framåt för mänskligheten. I alla fall för den som växt upp när det var lag på att morfar skulle titta på rapport 19.30 varje kväll, eller under småbarnsåren tvingats bygga hela vardagspusslet på att ungarna skulle se Bolibompa klockan 18.00.
Åska.
Åskan slog tyvärr ner i vår digitalbox, men i samma veva började tv-apparaterna bli smart och strömningstjänster etablerades i Sverige. Först och främst var det de gamla kanalernas som bjussade på strömmade upplagor av sina utbud, som SVT Play och TV4 Play. Men även internationella strömningstjänster tog plats i min ruta.
Vi skaffade först Netflix. Sedan HBO och Viaplay. Det räckte i många år. Men så smögs CMore ombord och när jag köpte en ny Iphone fick jag Apple TV+ på köpet i ett halvår. Till slut hade jag inte tid att se allt och i ärlighetens namn började jag bli mätt på tv-serier och filmer. Jag fann ofta mig själv planlöst zappande mellan de olika plattformarna med en känsla av att inte fanns något att se.
Queens Gambit
Det är ju faktiskt inte så många gånger per år som jättarna Netflix och HBO verkligen kommer med något riktigt sevärt i stil med "Queens Gambit", "Mare of Easttown" eller Game of Thrones".
Den digitala friheten hade blivit en belastning. Dessutom började det märkas på lönekontot när avgifterna drogs.
Så läste jag en artikel om opioidkrisen i USA, och blev ändå sjukt sugen på att se den hyllade serien "Dopesick" på Disney +.
Då tog jag ett klokt beslut – att säga upp en tjänst innan jag tog ett nytt abonnemang. Cmore fick ryka. Och jag behöll bara Disney+ i två månader. Sedan hoppade jag på Cmore igen för att se andra säsongen av "Fartblinda". Nu kör jag Disney+ ett tag för att jag ville se Sex Pistols-dramat "Pistol" och "The Old man" med Jeff Bridges.
"Fartblinda".
Det sjuka är att den här "otroheten" har gjort att det känns lättare att byta leverantörer på flera områden. Sedan jag sa upp CMore första gången har jag bland annat bytt gym, rörmokare och börjat växla mellan Ica och Willys när jag handlar mat.