Det var i slutet av förra veckan som ett praktikant- och influenceruppror tog form på Instagram. Det handlade om e-handelsbolaget NA-KD där flera före detta praktikanter gick ut med sina historier om att ha blivit orättvist behandlade på arbetsplatsen.
Det hela började efter att influencern Rodja Pazooka uppmanat sina nära 25 000 följare att dela med sig av deras erfarenheter. Därefter kom inlägg efter inlägg från anonyma vittnesmål om diskriminering, mobbning och orimliga arbetstider. Nu har flera influencers avbrutit sina samarbeten och uppmanar till bojkott av NA-KD.
Ja, ännu ett exempel på den moderna ostracism sociala medier fört med sig. Förr handlade det om landsförvisning av illa omtyckta personer genom folkomröstning i det antika Grekland. I dag har det översatts till "cancel culture" och innebär egentligen samma sak. Men voteringarna sker på Instagram och svärden har bytts ut till skärmdumpar. Människan eller företaget ska till varje pris sluta stödjas – och de som ifrågasätter hängs ut inför massorna.
I och med min ringa ålder var det inte särskilt länge sedan jag befann mig längst ned i hierarkin på en arbetsplats. Att praktikanter behandlas dåligt är inte unikt för klädbranschen. Det är vidrigt hur unga människor som vill ha in en fot i arbetsmarknaden utnyttjas för att kunna skriva till någon rad i cv:et. Många av mina jämnåriga vänner som just nu praktiserar på olika företag vittnar om dåliga villkor. Det är något som följer med om man ung och ny. Och kanske behövs det en syndabock för att frågan ska uppmärksammas.
Men samtidigt kan jag inte rå för att ifrågasätta valet av hjärtefråga hos influencers som först nu tar avstånd från klädjätten. Samarbetar man med ett fast-fashion-företag eller väljer att göra sin praktik på ett sådant är man inte direkt modebranschens Nelson Mandela från början. Vill man ta sitt ansvar bör man från första början se om det brister i kedjan någonstans.
I början av veckan skickade jag ett mejl till NA-KD för att ta reda på vilka fabriker deras kläder tillverkades i. Det nämns nämligen inte på hemsidan. Istället radar de där upp tio länder under titeln "Vi samarbetar med leverantörer i följande länder". Ännu har jag inte fått svar. Men under tiden passade jag på att ringa till föreningen Fair Action som granskar hur varor och tjänster är producerade, inte minst i textilindustrin.
De hade inte granskat NA-KD. Men sade att det helt klart fanns problem med arbetsförhållanden i länderna de angivit på hemsidan. Dessutom är det som textilföretag passé att inte vara transparenta med vilka leverantörer man har, berättade Fair Action.
Att ha som mål att klättra upp för sociala stegar eller samarbeta med ett e-handelsföretag som hemlighåller hur eller var kläderna produceras är korkat, oansvarigt och stinker dubbelmoral. Dessutom har influencern som startade hela drevet ett öppet samarbete med klädkedjan Uniqlo. Ett företag som fått underkänt för kvaliteten på arbetsförhållanden av organisationen Fashion Transparency Index. Inte heller redovisar de vilka leverantörer de har.
Modepraktikanterna möter sociala hierarkier på arbetsplatsen i Sverige. Och några tusen kilometer bort sitter fabriksarbetarna och lever på existensminimum. Skillnaden är att de förstnämnda kunde tagit reda på allt jag skrev ovanför innan de satte sin fot i NA-KD:s lokaler.