I måndags brann den kände konstnären Lars Vilks träskulptur "Waaall" upp.
Ett permanent konstverk i en park i Kumla.
I skrivande stund vet man inte om branden var anlagd, men det är troligt. Och säkert ingen slump.
Sedan hans omtalade Muhammedteckning för några år sedan lever Vilks under ständiga hot från radikala islamister. Han lever gömd. Under ständig bevakning av säkerhetspolisen.
Tolv år av isolering.
Den som händelsevis skulle få för sig att hotet har minskat med åren eller rent generellt är överdrivet får dra sig till minnes det som hände i Köpenhamn 2015.
Vilks skulle medverka på ett seminarium om "Konst, hädelse och yttrandefrihet". En man med kalashnikov öppnade eld rakt in i lokalen. En fotograf dödades och ytterligare tre personer skadades.
Jag har alltid tyckt att Vilks provokationer är tveksamma, inte minst som konst betraktat. Själv hade jag inte valt att lägga min kreativa kraft på att förolämpa en grupp som i en svensk kontext lever i marginalen och själva utsätts för hot och hat.
Vilks verkar dessutom helt obekymrad över att högerextrema krafter konstant utnyttjar hans situation för att driva en egen agenda mot islam i allmänhet och invandrare till Sverige i synnerhet.
En konstnär som så tydligt gör politiska verk bör nog vara lite mer noggrann med hur hans konst används politiskt.
Men i det stora hela spelar mina estetiska och politiska invändningar ingen roll.
Lars Vilks har rätt att göra vilken konst han vill. Det ingår i yttrandefriheten.
Och det är inget mindre än en skandal att det numera är så tyst om hoten mot honom.
Mot den bakgrunden är det förstås mindre allvarligt att ett konstverk brinner upp. Ingen människa kom till skada. Men den brinnande träskulpturen bör ses i ett större sammanhang.
Sedan ett par decennier är det fria ordet satt under hård press över hela världen. Allt fler regimer och allt fler grupper i det civila samhället ser det som sin rätt att tysta sådant de inte gillar.
Journalister hotas. Konstnärer drivs på flykt. Författare tystas.
I det läget är det helt avgörande att vi som lever i länder där yttrandefriheten fortfarande är både grundprincipen och en levd praktik försvarar dem som hotas, förföljs och trakasseras.
Och det är av yttersta vikt att hålla ögonen på våra egna, svenska hot mot yttrandefriheten.
De som vill inskränka den kommer alltid hävda att det görs i namn av något högre gott. Att journalister bör respektera svenska värderingar. Att människor inte ska känna sig kränkta. Att det handlar nationens intresse. Variationerna är många. Resultatet detsamma.
Ett brinnande konstverk.