I början av januari 2021 kastades Donald Trump ut från den sociala medieplattformen Twitter. Under sina fyra år som president hade han då publicerat sammanlagt 26 000 inlägg. Det blir 18 inlägg om dagen.
Han hade också konsekvent publicerat eller länkat till rykten, konspirationsteorier och direkta lögner. Via Twitter manade han också på motståndet mot det valresultat som enligt alla oberoende bedömare var korrekt.
Hans anhängare blev rasande och anklagade Twitter för att kväsa yttrandefriheten.
Låg det något i den anklagelsen?
I Trumps fall är svaret nej. Twitter är ett privat företag och har rätt att avgöra vem som ska få publicera sig på plattformen. Om Twitter anser att falska nyheter är något som bör bekämpas har de rätt att stoppa spridningen av sådana. Det är inte märkligare än att denna tidnings redaktörer varje dag gör bedömningar av vilka texter som ska publiceras och vilka som ska refuseras. Eller att en ägare till en lokal i centrum har rätt att säga nej om någon vill ordna ett politiskt möte.
Dessutom kan ingen människa med sina sinnen i behåll hävda att Trump har ”tystats”. Han har fortfarande all rätt i världen att säga och tycka vad han vill. Han håller stora möten och har i dagarna lanserat sin egen sociala medierplattform Truth social.
Det är den ena sidan av det som i dag brukar kallas deplattformering, eller på engelska ”cancel culture”.
Att vi har yttrandefrihet betyder inte att alla har rätt att publicera sig på alla plattformar hela tiden.
Men den trend vi ser i dag, att allt fler försöker blockera dem som inte delar ens åsikter från ett synas och höras, kan utan tvekan vara ett problem för yttrandefriheten.
För snart 20 år sedan besökte jag Belarus för att träffa några oberoende journalister. På den tiden var de fortfarande accepterade av Lukasjenkos regim. De kunde skriva artiklar och publicera tidningar. Men de förvägrades distribution. Kanalerna för att sprida tidningarna kontrollerades nämligen av staten och där möttes de alltid av olika administrativa och tekniska hinder. Det innebar att tidningarna såldes i små tidningskiosker i huvudstaden Minsk, men inte någon annanstans.
Så kunde Lukasjenko hävda att det rådde yttrandefrihet i landet, samtidigt som han – genom deplattformering – effektivt kväste den.
Min erfarenhet från Belarus har fått mig att betrakta deplattformering med stor skepsis. Alla är inte Donald Trump, och det finns alltid en risk att antalet tänkbara ytor för att säga sin mening blir så begränsade att yttrandefriheten upphör.
Det är (nästan alltid) en dum idé att vilja tysta någon för att denna uttrycker åsikter man själv tycker är korkade. Eller för den delen sprider falsk information.
Det enklaste sättet att motivera en sådan liberal hållning är att överväga möjligheten att den eller de som bestämmer vad som ska få uttryckas plötsligt har diametralt motsatta ståndpunkter mot dig själv.
I dag har vi också hamnat i en situation där de stora sociala medieplattformarna i princip har skaffat sig monopol på marknaden. Det finns bara åtta-nio stora plattformar. I hela världen. I det läget måste de som styr dessa plattformar vara mycket aktsamma med vad de stoppar.
Samtidigt som de inte kan släppa igenom vad som helst.
Det blir med andra ord – som så ofta – en balansgång. Och i de avvägningar som måste göras är det klokt att vara mer tillåtande än begränsande.