Ibland slår insikten ned som en blixt från klar himmel för den som gillar konst. Insikten som säger "jag förstår det här verket!"
Här om kvällen kom jag på mig själv med att ha scrollat längre ner i konstnären Jesper Walderstens Instagramflöde än någonsin, och där snubblade jag över en bild av som slog luften ur mig. Titeln var "Tränar på besvikelse", och jag förstod den direkt.
I hela mitt vuxna liv har jag tränat på besvikelse. Jag har blivit så bra på det att jag aldrig längre blir besviken, för jag tillåter mig aldrig att hoppas.
Hoppas på att jag ska orka träna efter jobbet. Hoppas på en rolig utekväll. Hoppas på kärlek.
Det sistnämnda och jag har haft mycket tid på oss att träna på besvikelse, inte minst sedan dejtingapparnas intåg i våra liv. I Svenska Dagbladets Victor Johanssons senaste krönika verkar det som att han ofta upplevt samma besvikelse, en krönika som fått kritik för att ha applicerat marknadslogik på själva kärleken.
En kulturdebatt har blossat upp på temat om hur rumsrent det är att marknadsekonomiska termer numera används för att prata om kärlek.
Vidare är Dagens Nyheters Sandra Stiskalo upprörd över att det idag blivit "fullständigt normaliserat att tala om kärlekstörstande människor som kunder." Själv upplever jag att så blev fallet redan när betaltjänsten Tinder Gold kom, som gör det möjligt för användarna att få fullständig överblick över alla tillgängliga kärlekspartners istället för att söka i blindo. På sätt och vis blev kärleken till salu redan då.
Där våra slutsatser skiljer sig är att jag inte ser utvecklingen som oromantisk. Om det är någonting vi människor är bra på så är det att anpassa oss. Efter årstiderna, efter modetrender och efter digitaliseringen av dejtinglivet. Och jag vet tusen svenskar som haft mycket mer romantiska Tinderupplevelser än den svarta tillvaro som Victor Johansson beskriver i sin krönika.
I samtal med mina föräldrar har jag förstått att folk brukade träffas och bli kära i varandra genom att raggla fram till främlingar i barer i jakt efter någon att dryga ut ensamheten med. Att det skulle vara värre att 2021 göra samma sak genom att skriva "hej, vad gör du?" till någon i en dejtingapp klockan 02.55 en fredag är jag inte så säker på. Men det uppstår väldigt enkelt besvikelse när man efter veckor av chattande och fantiserande ses i verkligheten, och den är det viktigt att träna på.