Skådespelaren och fotomodellen Andie McDowell fick enorm uppmärksamhet när hon kom ut som gråhårig i Netflix-serien "Maid", där hon spelar en väldigt jobbig mamma.
Jag är ju egentligen väldigt tacksam över att jag har fått bli 58 år och kan leva ett rikt liv med familj, vänner och ett roligt jobb utan några allvarligare krämpor.
På många sätt mår jag bättre nu än när jag var 28. På lika många sätt är jag fortfarande exakt samma person som då. Och det är väl därför jag ibland studsar till och undrar vems spegelbild jag ser hemma i hallen innan jag flänger i väg till tåget på morgnarna.
Insikten om att jag faktiskt befinner mig på "döhalvan" av livet kan klippa till mig när jag minst anar, och i dessa stunder är det inte lika lätt att känna tacksamhet över att börja närma sig 60.
Mitt livs värsta ålderskris hittills får mig att känna mig som en främling i min egen kropp och som en utböling när jag träffar mina jämnåriga vänner.
Jag upplever att det finns förväntningar på hur jag ska uppföra mig (värdigt), vilken musik jag ska uppskatta (inspelad 1974-1998), vilka samtalsämnen jag ska hålla mig till (barn, barnbarn, krämpor, resor) och hobbies jag ska utöva (boule, handarbete, bokcirkel).
Det finns också normer för hur jag ska se ut (naturlig), som jag inte känner mig hemma i.
Viktigast av allt är dock att inte visa att man lider av ålderskris. Det försätter en genast i ett moraliskt underläge gentemot alla dem som hävdar att de bejakar sitt åldrande.
Sociala medier, mode- och damtidningar gör det inte lättare. I dem översköljs jag av bilder på undersköna filmstjärnor som Andie McDowell, Helen Mirren och i Sverige Lena Endre, som "rockar sitt gråa hår" och visar att rynkor är vackert.
– Ni ljuger! vill jag ropa.
Det är jäkligt lätt att stråla med fårat ansikte och grått hår när man uppträder på en röd matta i haute couture-klänning och proffsfrisyr.
Alla vet dessutom att skönheterna som ska vara våra förebilder i konsten att åldras är insmorda från topp till tå i svindyra krämer, har skalfasader på tänderna och att deras diskreta sminkningar många timmar och ännu fler produkter att få till.
Vi vanliga, dödliga kvinnor i medelåldern får oftast nöja oss med att flyta ihop med tapeten. Och det är där de flesta verkar vilja ha oss.
För om jag sticker ut från väggen och beter mig som den människa jag fortfarande är under rynkorna, gäddhänget och pigmentfläckarna, får jag ofta känslan av att jag är lite för mycket för min omgivning.
Helen Mirren på röda mattan under den pågående filmfestivalen i Cannes.
Varje gång jag ser en bild av Helen Mirren eller Andie McDowell vill jag slå bakut, och bokar en ny tid hos min fantastiska frisör (som är 50+) för att färga håret.
Okej. Kalla mig gärna för en ytlig och fåfäng miljöbov.
Men jag vill inte rocka mitt gråa hår. Jag vill rocka på en nattklubb.