Har du sett sill i galoscher? Troligen inte. Uttrycket används för sånt som inte låter sig göras.
Det är inte enbart nu till midsommar som sillsvansarna har en självklar plats på bordet i vårt kollektiva medvetande. Tvärtom. Sillen simmar ständigt straxt under ytan i våra skandinaviska sinnen.
Vare sig vi vill eller inte så är vi som insnärjda i sill. Vår relation till clupea harengus, som firren heter på latin, är mycket lång och mycket nära. Och inte alltid okomplicerad av uttryck som "sill-mjölke", "grin-sill" och "inte värd ens en sur sill" att döma.
Kanske inte så konstigt att sillen fått bära en del hundhuvuden. Det är inte lätt att vara beroende. Då blir man gärna lite obstinat. Och beroende har vi varit. Utan silltunnor hade många av oss förmodligen aldrig sett dagens ljus. Den insaltade stapelfödan höll hungern stången. Utan salt sill hade en hel del av våra förfäder med största sannolikhet inte klarat livhanken. Utan dukat under av svält.
För i många herrans år var det vi och sillen. Som ler och långhalm har vi hängt ihop. Annars skulle Svenska Akademiens Ordbok knappast lista flera hundra sammansättningar med sill. Från sill-avel och sill-mönster till sill-vrakare och sill-öga. Över begrepp som sill-skott, sill-vinter, sill-sexa och sill-lämpare.
Salt sill var fattigmansmat och inte förrän i början av 1900-talet fick sillen börja simma i en lag av ättika och socker. Innan dess var socker en ren lyx och något bara de mest välbeställda hade råd att använda i sill-hanteringen. Midsommarens färska potatis är också ett sent påfund. Att äta upp en gröda innan den växt färdigt var att leka med elden.
Klarade livhanken.
Redan på medeltiden var havets silver rena guldet för bohuslänningarna. Men de riktigt stora stimmen kom och gick i intervaller. Under sillperioderna kokade kusten av sill, det var snudd på bara att vada ut och plocka med bara händerna. Den första dokumenterade sillperioden inföll på 1500-talet, varade i 30 år och gjorde Marstrand till Västkustens viktigaste stad. Det skulle dröja till 1660-talet innan sillen på allvar dök upp igen. Den riktigt stora sillperioden, kallad Bohusläns Klondyke, inföll från 1750 och drygt 50 år framåt. Då poppade både sillsalterier och trankokerier upp som svampar ur klipporna och sill-patronerna växte till sig i antal. Sill-stryparna också, får man förmoda. Liksom sill-ganerskor, sill-förare och sill-fösare.
Matje-sillen är holländarnas påfund.
Fram till slutet av 1800-talet kom sillperioder i cykler om 90-100 år. Vore allt som det ska borde därmed sillen just nu gå till i storstim längs med Bohusläns kust. Men sedan den senaste perioden ebbade ut runt 1902 har ingen sill-invasion synts till. Det antas bero på att utbredd utfiskning under 1960-och 70-talen gick så hårt åt sillen att cyklerna rubbades.
Enligt fiskforskarna på Sveriges Lantbruksuniversitet råder dock ingen brist på sill och släktingen strömming, däremot har överfiskning gjort det ont om storvuxna individer. Förhoppningsvis har de rätt.
För ett liv utan sill är inte mycket till liv. Och lika svårt att tänka sig som, säg, en sill i galoscher.
Förresten är det fler europeer än vi som snöat in på sill. Både tyskar och holländare håller herringen högt och firar Matje-festivaler och sill-veckor med avsmakning av Rollmops, Bismarcks-sill och Maatjesharing.
Under sillperioderna behövdes knappt några båtar. Sillen tog sig nästan i land för egen maskin.
Hur som helst är det med viss andakt vi bör sätta tänderna i midsommarens brännvins- lök- och senapssill. I många år har sillen, "tjänat oss väl".
Glad midsommar-sill!