Den sortens kommentarer har bara varit alltför vanligt förekommande när familjen under de senaste åren varit vid sommarstället i Västergötland.
”Ernst sköter inte sitt jobb.”
”Ernst hittar inte hem.”
Alla de här kommentarerna betyder alltså inte att jag och barnen anställt Ernst Kirchsteiger som trädgårdsmästare. Det hade i och för sig varit intressant, men jag tror inte jag hade klarat hans timlön.
Vår Ernst är en robotgräsklippare.
Han fick sitt namn i samma sekund han satte sina söta små hjul på vår gräsmatta för sju år sedan, och på senare tid har jag förstått att nästan alla som har en robotgräsklippare har gett de ett namn.
Reidar spinner som en katt ute på gräset, skriver en person i mitt sociala medieflöde.
”Boris gör sitt jobb”, skriver någon annan, och lägger upp en bild på en hårt arbetande robot, samtidigt som han själv sitter på altanen med en öl i näven.
Jag fattar faktiskt inte: vad kommer det sig att vi vill namnge just våra gräsklippare?
Vi gör det ju inte med några andra maskiner som hjälper oss i vardagen. Eller finns det människor där ute som kallar bakmaskinen för Melker, dammsugaren för Marie-Louise och fritösen för Nigella?
Jag kan komma på två skäl till varför vi gör sådär med just gräsklipparna.
Det ena handlar om att vi skäms lite. Egentligen borde vi klippa gräset själva. Det är liksom en del av den där gammaldags arbetsetiken. Man ska arbeta och göra rätt för sig. Sköta sin trädgård.
Eller också är det som med hantverkare. Själv blir jag alltid superkonstig när jag har hantverkare hemma. Pratar med kortare meningar än vanligt, och övergår till västgötska fast jag inte pratar så i vanliga fall.
Det handlar väl om samma sak. Egentligen borde jag kunna fixa den där dörrkarmen eller det där vattenlåset själv. Som pappa alltid gjorde. Men det kan jag inte. Och då tar jag in folk som är proffs, men släpper inte känslan av att det hela gör mig till en lite sämre människa.
Det andra skälet handlar om gemenskap. Kanske är det helt enkelt så att vi vill inkludera vår stackars gräsklippare i familjen. Låtsas att den där butlern/trädgårdsmästaren som surrar omkring på gräsmattan egentligen är en av oss.
Ungefär som överklassen kallade sitt tjänstefolk för ”underbara människor”.
Jag kan inte bestämma mig för vilket av de två alternativen som är mest patetiskt. Men en sak vet jag: Ernst är en underbar robot.