Med lite för lång tid kvar innan nästa lön och lite för lite pengar kvar på kontot blev jag häromdagen ganska illa till mods när jag öppnade mitt kylskåp, som gapade tomt. Särskilt jobbigt kändes det när jag började räkna på vilka oundvikliga utgifter som fanns kvar innan den 25:e. Bensinpengar, mat (även skafferiet var tomt), en bröllopspresent till polaren, fakturan från a-kassan...
Men jag hade ett trumfkort.
Under flytten till den nya lägenheten hittade min farsa ett gammalt guldmynt utgivet av Riksbanken 1992, året jag föddes.
– Det där kan du ju sälja om du någonsin behöver lite snabba cash, sade han.
Jag gjorde min research. Tog reda på att myntet idag var värt mycket mer idag än de 1000 kronor som farmor köpt det för. Men när jag med mössan i hand promenerade mot guldhandlaren var det ändå med en olustig känsla i magen. Skulle jag verkligen sälja en klenod som kanske skulle få känslomässigt värde för mig en vacker dag? Och utbetalningen kommer säkert att dröja till efter den 25:e ändå, sånt tar väl tid?
Men jag hade fel.
Guldhandlaren lyssnade noggrant till min story om myntets ursprung och kunde direkt bekräfta dess äkthet via en mystisk slipsten och några alkemiska vätskor som han förvarade på skrivbordet.
– Det här myntet är värt ganska exakt 2500 kronor, och pengarna kommer vara på ditt konto redan idag, sade han.
Hallelujah!
Denna boost till kassan skulle göra enorm skillnad för mitt lilla hushåll!
På stört efter mötet tog jag bilen och gasade mot handelsområdet, denna vanligtvis gråa och mycket tråkiga plats i mitt kvarter som huserar både Coop, Ica, Willys och Systembolaget.
Parkeringsplatsen badade i ett rosa kvällsljus.
Mellan skyltarna som uppmanade besökarna att inte glömma p-skivan såg jag upp på de stora plakaten med reklam för veckans klipp. Vanligtvis hade jag inte unnat mig en sådan dekadens som nötfärs eller högrev. Men för 79 kronor per kilo? Och med min tunga plånbok i fickan? Man kanske skulle lyxa till det?
Jag handlade mat för 1000 kronor – en ansenlig summa i ett singelhushåll – och unnade mig till och med vin från Systembolaget till ett värde av 600 kronor.
– Kan vara bra att ha under de ruggiga höstkvällarna som drar in, fnittrade jag glatt för mig själv.
Visslandes kånkade jag ut med kassarna ur affären. Livet kändes lätt.
...Först såg jag den bara som en reflektion i vindrutan.
Ett skimmer av kvällssolen, eller möjligtvis en fläck av något slag. Men i takt med att jag närmade mig bilen tog p-boten en alltmer konkret form, en gul lapp som materialiserade sig framför mina ögon, tydligare för varje steg. Ett diffust illamående växte i min hals. Påsarna kändes tyngre nu.
Jag kippade efter andan när jag läste det hemska beskedet:
900 kronor i böter.
Anledningen?
"P-skiva saknas eller ej synlig."
Jag tittade i facket på den fortfarande öppna passagerardörren där jag ställt mina kassar på golvet. P-skivan låg prydligt i sidofacket.
Olika scener blixtrade förbi framför mina ögon. Jag ville slå sönder saker. Ett hat fick fäste i mig, började ånga ut ur mina öron. Jag ville ha ett basebollträ, reducera lappen till damm. Samtidigt fanns det någon sorts skev symbolik i det hela.
Easy come, easy go.
Men under bilfärden hem hände något. Hatet minskade i intensivitet och började sakta ersättas av något annat.
På redaktionen där jag jobbar får vi dagligen ett stort antal böcker skickade till oss av olika förlag i hopp om att vi ska recensera dem.
Nyligen bläddrade jag i en särskilt dyster sådan vid namn "En liten bok om konsten att dö". En hemsk historia om en man som diagnostiseras med en obotlig sjukdom, och som efter dödsdomen skriver dagboksanteckningar fram tills han stiger ur tiden. Jag lade den snabbt åt sidan, ville inte riskera att låta den hemska historien dra ner mig i dödsångestens mörker.
Men i bilen växte sakta men säkert en stilla känsla av tacksamhet fram när jag satt bakom ratten med min p-bot och mindes den där boken.
Författarens största problem: att han plötsligt fick beskedet att han skulle dö.
Mitt största problem: att jag plötsligt fick en p-bot.
Gatlykta för gatlykta försvann hatet, och ersattes av en mycket starkare känsla av tacksamhet över livet självt.