I tisdags presenterade upphovsrättsorganisationen Stim sin årliga statistik över de jullåtar som svenskarna lyssnar på mest. Det brukar i regel vara en ganska tråkig läsning med ytterst få överraskningsmoment. Det nationella lyssnarbeteendet kring jul förnekar sig nämligen sällan, vi lyssnar i princip på samma låtar varje år. Så även den här gången. Sett till det svenska utbudet är det låtar som "Tänd ett ljus" och "Mer jul" som alltjämt dominerar och internationellt är det "Last Christmas" och "All I Want For Christmas Is You". Skägg på tomten är mer överraskande.
Låt oss därför ägna den här krönikan till att botanisera i det alternativa utbudets marginalområden och lista några jullåtar som aldrig skulle leta sig in på de folkliga topplistorna. De är helt enkelt för hemska. Som en liten passage innan vi börjar kan nämnas att det sannolikt är topplistornas fel att de här osminkade jullåtarna överhuvudtaget existerar. De känns inte sällan som en motreaktion på allt det glättiga och sentimentala som många av de klassiska jullåtarna står för.
Ta "Jingle Hell" till exempel, eller "Bjällerhelvete" om man vill ge den en lite slarvig översättning. Där förvandlas klassiska "Jingle Bells" till en svavelosande heavy metal-låt, framförd av skräcknestorn Christopher Lee (då 92 år gammal!). Om textens slädförare i originalversionen siktade på att sprida julglädje så är slädföraren i Lees version mer sugen på att skicka hela världen till helvetet.
Vi har också "Grandma Got Run Over By a Reindeer" av den lite bortglömda amerikanska humorduon Elmo & Patsy. Som titeln avslöjar har mormor i det här fallet råkat riktigt illa ut. Efter att ha druckit för mycket äggtoddy möter hon sitt öde när en ren springer över henne på julafton. Inte "Gläns över sjö och strand" direkt.
En annan "stämningsfull" jullåt är "Christmas With Satan" av James White. Förutom att det är en låt med världens mest bedrövliga blåsarrangemang tas lyssnaren med på en resa där Satan i princip gör chips av sina julgäster. Ungefär samma sak händer i kultförklarade Spinal Taps låt "Christmas With the Devil". Den är dock lite mer målande i verserna – änglar sätts i kedjor, julstrumpor slukas av eld och råttor äter upp alla julklappar.
Förfäras den som förfäras vill. Ibland händer det ju faktiskt också att det mörka finner en plats även i det folkliga hjärtat. "Fairytale of New York" står sig till exempel stark på Stims lista. Den utspelar sig som bekant i en fyllecell där en man minns tillbaka på ett inte supermysigt förhållande, kantat av drogmissbruk och alkohol. Sedan har vi Cornelis Vreeswijk som satte punkt för barnens favorit i "Jultomten är faktiskt död". Visserligen inte listat på Stims topplista, men ändå en folkfavorit.
Själv får jag väl erkänna att jag nog mer är lagd för de lite ljusare låtarna, även om jag också kan uppskatta mörkret. Jag vill ändå mena att båda delar har en plats på repertoaren. Det skulle addera lite spänning i Stim-statistiken också.