Den tog mig till slut, coronan. Jag klarade mig lindrigt undan. Tio dagars feber, hosta och huvudvärk senare står jag på benen igen – och det enda jag nu saknar är mitt lukt- och smaksinne som viruset stulit från mig. Åtminstone ett litet tag.
I och med att jag spenderade i princip all min vakna tid i sängen bestämde jag mig för att göra någonting förbjudet – nämligen att flytta tv:n framför sängen. I bakgrund till min partners missbelåtna men förlåtande utläggningar om pansarkryssaren till apparat som nu hade tillintetgjort absolut all mys i lägenheten passade jag på att damma av en och annan Oscarsfavorit. Men så slukade jag också ett dussintal dokumentärfilmer för att öppna någon slags lucka till realiteten på andra sidan fönstret av den tjocka sjukluften.
"Yung Lean - In My Head", "Three Identical Strangers", "Period. End of Scentence", "The Trader" och inte minst den nya HBO-serien "Knutby: I blind tro" är några toppenfilmer att nämna. Men bland genrecocktailen av livs- och samhällsskildringar fanns det en som stack både ut och in.
Nya "Seaspiracy" behandlar fiskindustrin och har skapat debatt i hela världen. Det är uppföljaren till "Cowspiracy" (2014) som fick många att avsäga sig köttkonsumtion och kommer antagligen att ha samma inverkan – med skillnad att man nu tackar nej till fisk på tallriken.
Fiskindustrin är inte bara ett av vår tids största miljöproblem – utan omfattas av stor korruption och till och med slavhandel. Vilket filmskaparen Ali Tabrizi visar med grafik, analogier och intervjuer med bland annat thailändska fiskare som vittnar om slavförhållanden och mord höljda i dunkel på båtar under thailändsk flagg.
Vissa påståenden har ifrågasatts – däribland att våra hav kommer vara i stort sett tömda på liv år 2048 om vi fortsätter i samma takt som vi gör idag. Hela dokumentären har en underton av sensationalism med "gotcha"-intervjuer med politiker som aktörer inom fiskindustrin.
Men trots det skiner den ljus på en av vår tids viktigaste frågor. Isabella Lövin skrev redan om det för 14 år sedan i den faktabaserade skräckboken "Tyst hav". Trålfisket förstör vår värld. Hållbart fiske är en ouppnåbar utopi. Det enda som kan ha verkan är att avstå fisk- och skaldjur.
Men företagen bakom de rättvisa produktmärkningarna, politiker och yrkesfiskarna håller varandra om ryggen. Lövin kallade det för "järntriangeln" med fiskeriverket, yrkesfiskarna, politikerna på var sin kant. Ali Tabrizi paketerar det som en mer omfattande konspiration.
Vid det här laget har nog de flesta förstått att vi behandlar vår planet som en oändlig resurs. Världen är galen. Det måste vara skönt att vara en sådan som förnekar att något äger rum.
När allt sätts på sin spets finns egentligen bara frågan om ansvar kvar. Människan har egentligen ingen skyldighet, varken mot sig själv eller någon annan. Trots det besitter de flesta en slags moralisk kompass. Du kanske struntar i att dra ett skämt för att inte göra någon ledsen, skippar att öppna jordnötspåsen på bussen så killen bredvid dig inte ska få utslag i ansiktet och hjälper gamla tanter att gå över övergångsställen. Inget av sakerna måste du göra. Men du gör dem ändå.
Att ta tåget istället för bilen, käka Quorn för att rädda en ko eller skippa fast fashion tar dock emot. Antagligen är det försent för en storskalig återvändo. Men när världen väl upphör kan man åtminstone duka under med gott samvete.