YTTRANDEFRIHETENS ABC
I en serie krönikor under vinjetten "Yttrandefrihetens ABC" skriver vår frilansmedarbetare Jesper Bengtsson – journalist, författare och ordförande i Svenska PEN” – om en av vår tid viktigaste frågor.
A
Anledningen
Vaccinerna mot Covid-19 förändrar vårt DNA. Egentligen har läkemedelsbolagen skapat viruset för att tjäna pengar. Och se Ryssland, där är covid inte något problem!
Pandemin har inte bara gett oss feber, förlorad smak och lock downs. Den har också lett till en flodvåg av falska nyheter, desinformation, hat och konspirationsteorier.
Överallt hörs i dag den sortens okunniga babbel, som inte på något sätt bidrar till att öka våra kunskaper. Det gäller allt från kriminaliteten i samhället till vad som egentligen låg bakom attacken mot Capitolium i USA i början av januari 2021. Och i spåren av detta ifrågasätter allt fler om yttrandefriheten är rimlig.
Det klassiska liberala sanningsargumentet för yttrandefrihet, formulerat av John Stuart Mill, handlar ju om just detta. Genom att tillåta nästan alla yttranden, även de som bryter mot normerna och kan upplevas som galna, kan vi genom argument och resonemang utkristallisera vad som är sant.
Men utvecklingen på sociala medier har ju snarare visat motsatsen. När alla plötsligt kunnat säga sin mening – i ett oavbrutet flöde – verkar samtalet snarare kapsejsa.
Parallellt med detta kräver många att dagens gränser för det fria ordet ska flyttas. Att åsikter och uttryck som går tvärs emot deras egna värderingar är detsamma som hat, och alltså borde begränsas. Kanske inte förbjudas, men i alla fall stoppas från att nå ut. Som gangsterrap, skämtlåtar om pedofili, kränkningar av nationen eller åsikter långt ut till höger och vänster av den politiska skalan.
Men är sanningsargumentet verkligen så stendött som det påstås? Jag tror inte det.
Visst flyger det i dag omkring totalt galna saker i det offentliga samtalet, men det var väl det som var poängen? Eller menar vi verkligen att vi gillar yttrandefrihet, men bara om den används av de kloka och smarta? Av dem som tycker som vi? Hur ska vi avgöra vilka som är kloka och smarta, om vi inte kan sortera bort de andra i ett öppet samtal?
Ska staten sortera då? Eller ska Facebook göra det?
Och hur många är det egentligen som tror på alla de där konspirationsteorierna eller deltar i de där hatfyllda samtalen. Ska vi verkligen låta några knäppskallar – ens om de skulle utgöra 10 procent av befolkningen – ändra en så grundläggande princip som yttrandefriheten?
De som kräver att uttryck ska begränsas för att de bryter mot kulturella normer eller hotar moralen eller kränker religioner, borde också ställa sig frågan på hur de kan vara så säkra på att de själva är en del av det som förblir tillåtet.
För någon måste även här fatta besluten. Och även om man med fog kan hävda att det ska vara tillåtet att till exempel kränka den svenska flaggan, så kan vi ju inte vara säkra på att de som bestämmer alltid kommer att tycka detsamma.
Hur man än vänder och vrider på saken, hur stora problem det än är med desinformation och hat, så blir det värre med skärpta regler.
Tar man yttrandefriheten på allvar går det bara acceptera inskränkningar av yttranden när de leder till en omedelbar och konkret skada, om det inte samtidigt är yttranden som är viktiga för demokratin.
Det låter teoretiskt, och i Sverige är det väl också fortfarande det. Vi har en av världens mest liberala lagstiftningar. Än så länge är det mest en fråga om en hårdare debatt.
Men i länder där yttrandefriheten inskränks på allvar är det konkret som tusan.