Det har alltid varit svårt för mig att sitta kvar i tv-soffan när diverse obehagligheter äger rum på skärmen. Visst är det skitjobbigt att se när någon gör bort sig "Gift vid första ögonkastet" eller när det är tydligt att den ena parten inte alls är intresserad i "Första dejten". Men det är inte bara reality som får mig att vilja slita av ansiktet.
När jag såg "The Office" för första gången var jag tvungen att pausa varannan minut och ta några djupa andetag innan jag återigen slängde mig in i det mentalt förödande cringe-kalaset. Samma sak gäller egentligen alla scener i rörlig bild där folk gör bort sig. Det går bara inte. För risken med att sitta kvar och se på klavertrampen är att min kropp sugs in genom skärmen, absorberas in i aktuell penibel situation, och så får jag stå till svars för den hemskhet protagonisten ställt till med.
Men känslan kulminerade när jag i förra veckan började kolla på Netflix nya och hyllade "Snabba cash"-spinoff-serie. Två kriminella gäng har hamnat i en blodig strid om ett knarkrevir i Stockholm. Huvudpersonen Leya (Evin Ahmad), som är änka till en av ledarnas storebröder, har inte alls lust att befatta sig med drogaffärerna. Men blir illa tvungen att låna pengar för att finansiera sitt startup-bolag.
Det ska sägas att jag tyckte det var riktigt jobbigt att se JW försökta smälta in bland gamla pengar på Östermalm i första filmatiseringen av Jens Lapidus spänningsroman. Men det här var på en helt ny nivå (vilket jag vidare kommer att förklara i nästa stycke efter att ha utfärdat en bruklig spolier-varning).
Själva intrigen är inte särskilt komplex – och tittaren besparas mycket lidande av att Leya inte behöver hymla med sin bakgrund. Tvärtom talar det för hennes fördel. Alla älskar ju en underdog från förorten.
Men när vår protagonist tvingas blanda sig i, dels oavsiktligt efter att ha påbörjat en slags romans med gängmedlemmen Salim (Alexander Abdallah), börjar svettningarna. Hjärtat klappar konstant och ju mer det går åt helvetet för Leya desto mer gräver jag ned ansiktet i händerna. Sedan särar jag försiktigt på fingrarna när jag hör att sensationsorkestern spelar mjukare på sina stråkar.
Jag njuter knappt. Det negativa överväger det positiva. Trots det klickar jag mig vidare till nästa avsnitt.
Ikväll ska jag se sista avsnittet och jag har redan en klump i magen. Men jag har blivit van med att plåga mig själv.