Jag tillhör inte den delen av människosläktet som ha lusläst de brittiska serieskaparna Alan Moores och Dave Gibbons dystopiska serieroman ”Watchmen”, som gavs ut i tolv delar av DC Comics i slutet av 1980-talet.
När den kom ut hade jag inget större intresse av en tecknad skildring av en alternativ verklighet i ett totalitärt styrt USA, präglad av våldsamma vigilanter och ett ständigt hot om kärnvapenkrig. Jag och mina kompisar fullt upp med att försöka undvika att bli vuxna, se på filmer som "Desperately seeking Susan" och slippa ta ställning till frågor som vem som var snyggast av skådespelarna Don Johnson och Bruce Willis.
När jag nu, drygt 30 år senare stiftar bekantskap med "Watchmen" i tv-serieform är den lättare att ta till sig.
Berättelsen fått sig en rejäl bearbetning av Damon Lindelof. Han har förflyttat handlingen till en alternativ nutid och de stora hoten är rasism, polisbrutalitet och en framväxande vit maktrörelse. Han har gett kvinnor de mest framträdande rollerna. Höstens absolut coolaste figur måste vara Sister Night, aka Angela Abar som spelas av Regina King.
Det som är kvar från 80-talet är Don Johnson, han gör här en strålande insats som älskad och hatad polischef med tvetydig agenda.
Serien har sin utgångspunkt i raskravallerna i Tulsa år 1921 (verkliga händelser), då vita gick till attack mot svarta i ett välbärgat område som kallades "det svarta Wallstreet". Många hundratals svarta dödades och skadades och tusentals blev hemlösa.
"Watchmen" utspelar sig i samma stad, hundra år senare. Robert Redford är Amerikas president. Folk har inga mobiler, Vietnam är en amerikansk delstat och det regnar små bläckfiskar. Alla poliser bär mask av säkerhetsskäl. Det finns superhjältar, men de är förbjudna. Antingen är de pensionerade eller anställda inom polisväsendet.
Historien hoppar fram och tillbaka i tid och rum, och nya karaktärer introduceras och fördjupas efter hand. Den ena mer skruvad än den andra. Som den onda och totalt skruvade överklassmannen Adrian Veidt (Jeremy Irons), som är en galen vetenskapsman med steampunk-inspirerad maskinpark på ett isolerat gods någonstans.
Varenda scen är nästan smärtsamt snygg. Hela serien är liksom mättad av symbolladdade bilder i mörka och starka färger och kräver varenda gnutta av min uppmärksamhet för att jag ska kunna skala av alla lager och tränga in i historien.
I ärlighetens namn förstår jag inte precis allt i alla fall.