Upptakten i "The undoing" är en tillställning för att samla in pengar till en privatskola.
I somras for maken och jag på en coronaanpassad bilsemester till Skåne och Halland. I Varberg bokade vi bord på en uppnäst sjökrog i ett fiskeläge.
Vi fick ett bord med härlig havsutsikt och servicen var finfin. Under promenaden dit hade vi passerat flera fiskebåtar och bodar där det såldes färsk fisk. Men när den skaldjursbaserade förrätten kom in, blev jag strax varse att kocken slafsat upp så kallade handskalade burkräkor på min tallrik, i stället för de pinfärska, lokalt fiskade som jag hade förväntat mig.
Ungefär samma känsla av storögd besvikelse får jag när jag ser miniserien "The undoing", som lyfts fram som en höstens stora tv-händelser. Seriens skapare är den legendariska manusförfattaren och producenten David E. Kelley, som gjort odödliga långkörare som "Lagens Änglar" och "Ally McBeal" och på senare år den prisade miniserien "Big little lies". För regin står hyllade Susanne Bier och i huvudrollerna finns megastjärnorna Nicole Kidman, Hugh Grant och Donald Sutherland.
"The undoing" handlar om det perfekta, medelålders paret Grace (Nicole Kidman) och Jonathan (Hugh Grant). Hon är framgångsrik psykoterapeut från en snuskigt rik och mäktig överklassfamilj på Manhattan, han är en brittisk upphöjd barncancerläkare. Paret har en son som går på en progressiv men svindyr privatskola, och det hela börjar med att Grace går på ett planeringsmöte inför ett insamlingsjippo för skolans räkning tillsammans med flera andra stenrika mödrar.
En ny mamma, Elena, har anslutit till kommittén. Hon tillhör uppenbart inte överklassen, hennes son går på skolan genom ett stipendium. Elena beter sig märkligt och är väldigt kontaktsökande gentemot Grace.
Så här långt känns serien som en dyster kusin till succén "Big little lies". Humorn och charmen saknas samtidigt som det raskt blir mörkare och mörkare.
Elena hittas brutalt mördad. Jonathan är spårlöst försvunnen och han tycks ha haft väldigt många hemligheter. Grace's värld börjar rämna bit för bit.
Visst är det mycket som är bra i "The undoing". Serien är absolut spännande och handlingen tar en del oväntade vändningar. Hugh Grant puttrar på som charmig skitstövel, Donald Sutherland är magnifik som pianospelande patriark som är beredd att göra vad som helst för att skydda sin dotter och sitt barnbarn.
Nicole Kidman gestaltar ännu en gång ett ouppnåeligt kvinnoideal med långt, lockigt hår, eleganta och feminina kläder och utstuderat, närmast självmedvetet kroppsspråk. Det är bara det att hennes uttryckslösa, botoxade ansikte är någonstans i gränslandet mellan det galet vackra och det groteska.
Miniserien "The undoing" handlar om det medelålders äkta paret Grace (Nicole Kidman) och Jonathan Fraser (Hugh Grant). I början är deras liv "perfekt" men snart rämnar hela tillvaron.
Effekten blir att det inte går att sluta tänka på hur hon ser ut och hur hon rör sig och vad hon har på sig. Det känns som att Grace lever i sitt eget universum och inte riktigt har kontakt med vare sig själv, omvärlden – eller tv-publiken. Då är det svårt att bli engagerad i karaktärerna och deras öden och särskilt lite bryr jag mig om den stela och humorbefriade Grace och hennes krav på perfektion.
Men det finns hopp. Det sjätte och sista avsnittet kommer måndag den 30 november. Med tanke på att ingen recensent har fått se det kan man ana att det ska bjuda på en riktig smaskig upplösning och göra att de första fem avsnitten hamnar i ett nytt ljus. Men "The undoing" skulle också kunna bli höstens största antiklimax.