Ett tecken i tiden på vår längtan efter förlustelser: Janne Josefsson i "Let´s dance"?
Det är min första förvirrade tanke innan felläsningen av rubriken blir uppenbar. Självklart är det även fortsättningsvis SMHI som siar om vädret.
Men så långt har det alltså gått: Man är så van vid att Folkhälsomyndigheten toppar allt vad nyhetssajter heter att man tämligen oreflekterat skulle svälja om någon påstod att även utetemperaturen numera kontrolleras av FHM:s epidemiologer.
En parentes: Några kulturgravar lär skrået inte kunna förvänta sig. Detta år har gett vid handen att det går minst tretton epidemiologer på dussinet. Det är alldeles för många för att epidemiolog ska kunna anses vara en unik yrkestitel – har jag förstått efter att nyligen fördjupat mig i reglerna för kulturhistoriskt intressanta gravvårdar. Ackuschör (manlig barnmorska)– ja. Epidemiolog– glöm det!
Nåväl. Vilken sång och vilken dans det kommer att bli när detta pandemielände äntligen är över! Post-corona är det champagne och klackarna i taket som gäller. Från arla till särla, sanna mina ord.
Vilda fester, utsvävningar av sexuell och annan art, ett vibrerande nattliv och allmän dekadens står för dörren när coviden äntligen tappar greppet. Tänk tv-serien "Babylon Berlin", tänk charleston, jazzkatter och kanske en smula absint.
Detta är inte att spå i kaffesump eller en ens en förutsägelse av den sort som ovanstående myndigheter dagligen och stundligen ägnar sig åt.
Nej, detta mina vänner är vetenskap och beprövad erfarenhet. Så brukar det gå till post-pest om man får tro sakkunskapen.
Det var ingen slump att det glada 20-talet inföll åren efter att Spanska sjukan ebbat ut, konstaterar amerikanske professorn Nicholas Christakis, också han epidemiolog – surprise surprise– i boken "Appollos arrows". Titeln har han hämtat från den grekiska mytologin. Guden Apollon uppfann det biologiska stridsvapnet då han sköt pilar med dödlig farsot mot fiendesoldaterna i trojanska kriget.
Lika ystert som under 1920-talets galna år lär det ha gått till bland de få men lyckliga sällar som överlevde Digerdöden. Källorna är färre, men allt pekar på att ölen flödade och snabelskorna slog i torvtaket. Säkerställt är iallafall att de som inte dukade under hade lätt att få både jobb och rejäla lönepåslag. Arbetskraft växte inte på trän efter sjukdomens härjningar.
Under mänsklighetens tidigare pandemier har sociala kontakter och festivitas, precis som nu, tvingats gå på lågvarv. För enligt Christakis har farsoterna alltid fått ner oss på knä: Vi har blivit religiösare och mer avhållsamma. Bett mer och hållits i sänghalmen mindre. Tagit färre risker och blivit bättre på att spara under både Digerdödden, Spanska sjukan och Covid-19.
För övrigt lär byggandet av nya kyrkor helt ha avstannat efter Digerdöden. Jag vill tro att det inte enbart handlade om ekonomi utan snarare har en sorts parallell i att Sveriges mest fruktade grävreporter deltagit i säsongens "Lets dance". Behovet av förlustelser är lika uppdämt som Österdalsälven vid Trängslets kraftverk.
Ändå har vi det mest förspänt i hela världshistorien: Till skillnad från tidigare generationer kan vi möta plågan med vaccin. Men startsträckan är, enligt Christakis, fortfarande lång. Först 2024 kan vi räkna med att börja klubba för fullt igen.
Att 1920-talet slutade med börskrasch och depression får vi tills vidare förtränga. För att inte tala om åren som sedan följde. Just nu väntar vi på Glad Post!