Jag brukade tycka att människor som beter sig svinigt mot servicepersonal borde hamna i den värsta av helvetets alla kretsar.
Som någon som själv arbetat under många år inom hotell- och krogbranschen vet jag hur det är att ha "var jävligt trevlig mot alla" och "kunden har alltid rätt" inskrivet i ens yrkesbeskrivning. Det är inte alltid så lätt.
Därför har jag alltid haft mycket svårt för folk i min närhet som behandlar servitörer, receptionister och hovmästare dåligt.
Men efter att ha varit tillsammans med min tjej i över ett år har det förbjudna skett.
Jag har blivit en av dem.
Låt mig förklara.
Det händer att jag i min roll som pojkvän ibland tillåts delta under olika tjejmiddagar. Tillställningar där min flickvän och hennes kompisar tar ett par glas vin och lättar på sina hjärtan, delar med sig av allt som hänt under veckan.
Och under dessa stunder har jag blivit smärtsamt medveten om hur jobbigt det är att vara tjej.
"Grattis Felix", tänker många av er nu. "Det tog bara 30 år?"
Men låt mig förklara!
Det är klart att jag tidigare har kunnat föreställa mig hur det är att – till exempel – vilja gå ut och ta en trevlig middag tillsammans med sina väninnor, bara för att kvällen lång behöva utstå störiga killar, män och gubbjävlar som kastar blickar, ber om att få bjuda på drinkar eller (gud förbjude) rent utav tafsar.
Men när jag nu blivit insläppt i en av kvinnornas innersta kretsar – tjejmiddagen – har jag gått från att enbart kunna föreställa mig deras smärta till att förstå den.
Men vad har det här att göra med mitt beteende mot servicepersonal, undrar ni?
Jo, under dessa middagar har jag fått höra när tjejer med serviceyrken klagar över hur hemskt det är att vara fast på jobbet – i sin roll som någon som måste vara trevlig mot gästen, även om gästen är oskön – och kväll ut och kväll in behöva utstå äckliga mäns inte-så-rumsrena "komplimanger", blickar och leenden.
Och denna insikt har fått konsekvenser.
Jag brukade le mot kvinnliga servitörer, receptionister och bartenders, tacka för deras tjänster och fälla kommentarer av typen "vad duktig du är".
Men inte längre.
Nu går jag genom kroglivet med ett uttryckslöst ansikte. Jag ser inte längre servitriser i ögonen. Och om någon skulle hålla upp dörren för mig, dra ut stolen, fylla på mitt vinglas eller ge mig rena bestick vågar jag knappt säga "tack".
Jag är så rädd för att råka bli den äckliga mannen.