Förlossningsavdelning på 1950-talet.
Det kunde ha handlat om en infekterad vårdnadstvist eftersom både Jesus och Josef var som uppslukade av jorden. Eller hade den ställföreträdande fadern snott med sig ungen och dragit all världens väg för att undkomma skattmasen? Eller den där folkräkningen som regeringen surrar om?
Å andra sidan hade barnbarnet varit på besök och lekt frenetiskt med både änglar och vise män på villkor att samtliga skulle kvarstanna i närområdet.
Men nu vara de ändå borta och några spår efter rymlingarna stod inte att finna trots metodisk genomgång av leksakslådan och mödosamt kravlande under soffan.
Att just Jesus är särskilt utsatt är inget nytt. Lindebarnet i min barndoms julkrubba fick uppleva många äventyr utanför stallets strå. Jesus åkte både leksaksbil och modellflygplan och gick så småningom av på mitten.
Det var inte den helige ande som stod för helandet, det var Karlssons klister. Sedan var den lille spjuvern redo för nya hyss. Och fanns med mig ända fram till för ett par år sedan då hen oförklarligt försvann i samband med att en mycket död mus påträffades i lådan där Jesus och övriga julsaker förvarades.
Den nya Jesus är ett med själva krubban, vilket försvårar våldsamma bilfärder, men också betytt att Josef tvingats släpa med sig hela foderbordet.
Julkrubba.
Nåväl, vad jag egentligen vill komma till är vad den 24 december ytterst handlar om:
Nämligen sånt det sjungs om i psalmer av typ ”Ett barn är fött på denna dag” och ”Förlossningen är vunnen”.
Om barnafödande, alltså. Denna plåga vilken ingen av oss sett dagens ljus förutan. Inte Putin och ej heller Trump.
Så vad kan vara lämpligare en dag som denna än att starkt rekommendera Maja Larssons fantastiska och Augustprisnominerade bok ”Kläda blodig skjorta – Svenskt barnafödande under 150 år”(Natur & Kultur)?
Förlossningsavdelning.
Jag gör det, av hela mitt hjärta.
Man gråter i stort sett hela tiden man läser, iallafall under de första 60 åren. Mödrar dör, barn dör. Men många förlossningar får också lyckliga slut tack vare ambulerande barnmorskor som plikttroget stretar på genom regn och snö, cyklar långa sträckor eller hämtas med hästskjutsar.
Det är inte särskilt länge sedan det mest riskabla en kvinna kunde utsätta sig för var att föda barn. Ja, det är fortfarande livsfarligt på många håll i världen, men låt oss uppehålla oss vid det svenska barnafödandet som Maja Larsson så föredömligt fördjupat sig i.
Boktiteln är jättekonstig – tills man får den sig förklarad. ”Kläda blodig skjorta” är ett gammalt uttryck som står för att strida och dö för någon annan och har använts om soldater som ger sitt liv för fosterlandet.
Jesusstatyn i Rio.
1909 skrev Sveriges då mest kända barnmorska, Johanna Hedén, i barnmorskeförbundets tidning Jordemodern att kvinnor i alla tider haft plikten att ”kläda blodig skjorta” och framhöll att ”flerdubbelt flera kvinnor stupat, i den striden vi kallar barnsbörd, än män som stupat på de krigiska slagfälten”.
Idag är den svenska förlossningsvården bland den säkraste i världen. När Johanna Hedén skrev i Jordemodern dog ett par hundra kvinnor varje år i barnsäng. Nu är siffran cirka sex kvinnor per år.
Som jämförelse lyfter Maja Larsson fram att 82 svenska soldater dött i utlandstjänst sedan 1950-talet. Betydligt fler kvinnor har alltså avlidit i samband med förlossning under samma tidsperiod. Iallafall i Sverige.
Bästa boken i år! Läs den!
Boken om barnafödande under 150 år.
Jesus och hans beskyddare återfanns för övrigt i stallets omedelbara närhet. "De gömmer sig ju bakom huset" fnissade barnbarnet på Messenger.
God Jul !