Niklas Linder är frilanskrönkör på tidningen.
I det lilla klassrummet på Skogsborgsskolan stod jag och mina klasskamrater med skrubbsår på knäna, fickorna fulla av spelkulor och skallarna fulla av spray, prydligt uppradade mellan bänkarna.
När refrängen kom tog vi i för kung och fosterland, påhejade av vår vikarierande musiklärare som spelade på fröken Kerstins elorgel. Vi sjöng som voro vi små änglar i en hockeyklack, uppfyllda av musikens kraft och med en entusiasm som ingen annan sång vi sjungit i skolan innan dess lyckats framkalla.
Kanske var det för att det här var det poppigaste vi dittills fått sjunga, förmodligen var det rentav första gången vi sjöng något som innehöll en refräng. Med fröken Kerstin sjöngs det mest psalmer och klassiska barnvisor, men det här var något helt annat.
Senare på kvällen, när eftertexterna till Björnes magasin hade rullat förbi, kände jag ett behov av att ventilera det vi varit med om, och jag berättade för mina föräldrar om hur vi sjungit så att taket lyfte i refrängen och… Plötsligt bar inte rösten längre. För det var där, när jag för min mor och far i vardagsrummet skulle återge den tredje versen, som Teddybjörnen Fredriksson drabbade mig med sin fulla kraft.
När jag skulle berätta om hur sångens Jag växer upp och glömmer bort sin bästa vän rullade tårarna längs mina kinder.
Aldrig tidigare hade barndomens och livets, ja alltings förgänglighet framställts så tydligt för mig. Teddybjörnen Fredriksson blev en påminnelse om min egen dödlighet.
Nu har Lasse Berghagen dragit vidare till de sälla jaktmarkerna och jag kan konstatera att inget annat som han åstadkom under sin livstid har fått mig att känna lika starkt. Det närmaste skulle väl i så fall vara det obehag som väcktes då han som flottig rektor på ett oöverträffat äckligt sätt äter en banan i "Bert – Den sista oskulden".
Och fast jag inte bröt ihop efter nyheten om hans bortgång, fast jag i lönndom knutit näven i fickan och räknat till tio varje gång någon irriterande, spexig kille, med tillgjord röst och snett leende börjat sjunga ”Han tog av sig sin kavaj” vid olika festliga tillfällen (det händer oftare än man tror) och fast jag bara tänkte på Lasse Berghagen som en, förvisso charmig farbror men med ganska låg verkshöjd så är det ändå något inom mig som bränner till när han nu är borta.
För likt teddybjörnen i sången så var Berghagen en sån där som lämnats vidare från generation till generation. En sån där som ingår i en svensk kanon av trevliga tanter och farbröder som i stort sett alla, oavsett ålder har något minne av.
De börjar sina nu, de där tanterna och farbröderna. För jag antar, att i takt med att antalet skärmar i hushållen ökar, och tillströmningen av hippa, högljudda influerare är konstant, desto färre blir också de personligheter som blir beständiga och når ut till alla, över generationsgränserna.
Men vem vet, i framtiden kanske jag tillsammans med mina barnbarnsbarn möts i sorgen över Mustiga Mauris död, kanske kommer statyer resas till minne av Bianca Ingrosso och landets samtliga lokalrevyer framföra hyllningspotpurrin till den framlidne Joakim Lundell.
Den tanken skrämmer mig dock lite, så när jag sitter med min lille son i soffan trotsar jag tevens algoritmer som föreslår att jag ska se det senaste avsnittet av Wahlgrens värld.
I stället tar jag honom i famnen och börjar sjunga.
”För länge sen, när jag fyllde fyra år…”
Och när jag kommer till tredje versen letar sig en ensam tår fram i min ögonvrå.