Tre kejserliga kloner i tre generatione, "bröderna" Dawn, Day och Dusk, styr imperiet.
Serien bygger på den hyllade "Stiftelse"-trilogin av Isaac Asimov som först gavs ut 1950-1953. Romanerna hyllas som något bland det bästa i science fiction-genren och har hittills ansetts som omöjliga att filmatisera.
Men nu är alltså "Foundation" här, hittills har fyra av tio avsnitt i den första säsongen släppts.
Inledningen är fantastisk. Ett gäng nyfikna och tävlingssugna småkillar går över en förbjuden gräns på den karga och ogästvänliga planeten Terminus. Den supercoola väktaren Salvor Hardin (Leah Harvin), som också är seriens berättare, styr upp situationen.
Sedan hoppar handlingen bakåt i tiden till planeten Trantor där vi får möta kända matematikern Hari Seldon (spelas av Jared Harris). Vi får också se hur Seldons unga protegé, det självlärda mattesnillet Gaal Dornick, reser från sin hemplanet Synnax till Trantor för att lära sig mer och arbeta med Hari Seldon.
På Trantors yta lever befolkningen i olika lager under jord. Ytan, med äkta dagsljus och växtlighet är reserverad för kejsaren Cleon, eller rättare sagt kejsar Cleon i tre upplagor. För att upprätthålla makten i det galaktiska imperiet styrs det alltid av kejsar Cleon som regelbundet klonas. Och för att det ska finnas en Cleon i rätt ålder redo för rollen som kejsare finns tre kloner i olika åldrar: den unge broder Morgon, den medelålders broder Dag och den åldrande broder Skymning som alla tre lever tillsammans i palatset. Det kejserliga hushållet styrs av en kvinnlig android.
Hari Seldon har utvecklat vetenskapen psykohistoria och med hjälp av en avancerad algoritm förutspår han det galaktiska imperiets undergång. Detta leder till oroligheter. Imperiet hotas och Hari Seldon grips, men för att undvika att skapa en martyr dödas han inte, i stället förvisas han till planeten Terminus, där han tillsammans med några av sina anhängarna tänker bilda en stiftelse – foundation – med syfte att bevara det bästa mänskligheten har åstadkommit för att snabbare kunna bygga en ny världsordning när imperiet faller.
Ungefär här någonstans börjar jag zooma ut. Det görs för många hopp av intergalaktiska proportioner i tid och rum och det gör det svårt för mig som tittare att skapa en relation med karaktärerna.
Det mest intressanta hittills är kejsarklonerna, kanske delvis för att Broder Dag spelas av den otroligt kraftfulla, karismatiska skådespelaren Lee Pace, men också för att idén med kloner i olika åldrar som lever tillsammans och fostras till härskare av sig själva och en android är utmanande och spännande. Det öppnar för filosofiska tankar och frågor kring begrepp som människovärde och om det finns något som det vi kallar för själ. Tankar som också förs fram i den fantastiska romanen "Never let me go" av Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro och handlar om människor som klonats för att bli organdonatorer, men så klart har känslor och bygger relationer precis som alla människor. I "Foundation" är klonerna de högst uppsatta, i "Never let me go" (har filmatiserats med Keira Knightley och Carey Mulligan) räknas inte klonerna som fullvärdiga människor.
En av huvudkaraktärerna i "Foundation" är det unga mattegeniet Gaal, som spelas av Lou Llobell.
Serien "Foundation" är otroligt påkostad, snygg och mäktig, med fantasifulla farkoster, kläder och miljöer. Och efter fyra avsnitt börjar jag på ändå finna mig till rätta i detta gigantiska universum och är sugen på att få hänga på planeterna Trantor och Terminus ett par vändor till.