Jeffrey Dahmer (spelas av Evan Peters) bodde i många år hos sin farmor, som spelas av Michael Learned.
Serien berättar den verkliga historien om seriemördaren och kannibalen Jeffrey Dahmer som greps 1991 och dömdes för att ha mördat 17 unga män och skändat deras kroppar. Brotten begicks huvudsakligen i staden Milwaukee i den amerikanska delstaten Wisconsin.
Det går inte att komma ifrån att serien "Dahmer – Monster: Berättelsen om Jeffrey Dahmer" på många sätt är väldigt bra.
Evan Peters som spelar Jeffrey Dahmer gör en fantastisk rollprestation. I hans gestaltning blir "monstret" mänskligt och nästan begripligt. Hans Dahmer är lågmäld och vilsen, oftast rejält packad, driven ett inre tvång och sin egen, helt skruvade logik.
Ofta kommer jag på mig själv med att tycka synd om killen som hela tiden blir tillsagd vad han ska göra – av sin pappa, sin farmor, sina arbetsgivare och lärare. När han raggar upp och sedan drogar och dödar unga män har han kontrollen.
Även skådespelaren Richard Jenkins som spelar rollen som seriemördarens pappa är otroligt bra. När fadern inser vad hans son har gjort och börjar rannsaka sig själv som förälder är det jobbigt att titta.
Niecy Nash spela Jeffrey Dahmers närmsta granne Glenda Cleveland som flera gånger larmade polisen om att det hände konstiga saker i lägenheten bredvid, men inte blev trodd.
Niecy Nash som Dahmers närmaste granne som slår larm till polisen flera gånger om att något inte står rätt till i lägenheten intill utan att bli tagen på allvar, spelar också en viktig roll. Genom henne skildras mordens politiska aspekt. Dahmer (som mördades i fängelset av en medfånge år 1994) var vit och "väluppfostrad". De flesta av hans offer var homosexuella, svarta amerikaner eller migranter från Asien och Latinamerika. Rasism och fördomar anses ha bidragit starkt till att Jeffrey Dahmer, trots flera larm och domar mot sig, ändå kunde operera utanför polisens radar.
Trots alla förtjänster har jag så svårt att se denna serie. Den är långsam och varje scen är plågsamt detaljerad. Det är våldsamt, äckligt, skrämmande och känslomässigt jobbigt. Att sträckkolla är inte att tänka på. Flera gånger måste jag stänga av och zappa över till något mer lättsmält. Dessutom känner jag skam över att jag genom att titta är en del av den cyniska och spekulativa true crime-industrin, som blomstrar som aldrig förr och gör kriminella till stjärnor – där seriemördarna spelar i en särskild liga – medan offren och deras anhörigas sorg exploateras om och om i igen.
Efter tio avsnitt av "Dahmer – Monster: Berättelsen om Jeffrey Dahmer" känns det som att jag har fått nog. Det kommer att dröja innan jag pallar med en seriemördare ur verkligheten på tv igen.