Meritokratin fungerar inte – fast vi gärna vill tro det

Vi tror ofta att chanserna är jämnt fördelade i samhället. Verkligheten är tyvärr en helt annan.

Bill Skarsgård.

Bill Skarsgård.

Foto: Björn Larsson Rosvall

Krönika2023-03-16 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Har ni tänkt på att det numera knappt finns en enda person som säger att det är viktigt med jämlikhet?

Jag menar i den klassiska meningen att det inte ska vara så stora skillnader i inkomst eller social status mellan individer eller grupper i samhället.

I vissa diskussioner används ibland de två begreppen jämställdhet och jämlikhet som om det vore samma sak.

Det är det inte.

Jämställdhet handlar om jämlikhet mellan män och kvinnor.

Jämlikhet handlar om hela samhället, oftast om skillnader mellan till exempel arbetarklass och överklass.

Men detta är det alltså inte många som talar om längre.

Om man lyssnar på den politiska debatten handlar det istället nästan alltid om lika möjligheter.

Om alla bara får samma chans i livet är jämlikheten uppnådd. Och då spelar det ingen roll om några blir miljardärer medan andra knappt har råd att köpa mat för dagen. De har ju haft lika chanser, som de utnyttjat på olika sätt.

Ett sånt samhälle kallas meritokratiskt. Ett liberalt begrepp som dök upp som en motpol mot det gamla adelssamhället, där pengar och makt ärvdes snarare än förtjänades.

Det är våra meriter, vår begåvning, vår framåtanda, som ska styra vart vi hamnar i samhället.

Problemet är att ett sådant ideal utgår ifrån att samhället är och ska fortsätta vara ojämlikt. Om bara alla har chansen att göra en klassresa.

Det låter kanske bra, men problemet är att det i praktiken nästan är omöjligt att uppnå ett sådant samhälle.

För det första går det aldrig att komma ifrån att föräldrarnas ekonomi och erfarenheter påverkar barnens möjligheter. Det är bara att titta på alla som heter Skarsgård i filmbranschen eller alla som ärver pappas företag.

Eller ta vilken bransch som helst egentligen. Det sociala arvet är starkt.

Flera undersökningar på senare år visar också att det blivit mindre vanligt med klassresor i Sverige. Den stora boomen var på 1950- och 1960-talen. När välfärden byggdes ut och högskolorna tog in allt fler. Då gjorde fler klassresor av den enkla anledningen att medelklassen blev större.

I dag är det inte så.

Vi är längre ifrån det meritokratiska idealet. En förklaring kan vara att skolan är mer segregerad.

Vi lever också i ett mer ojämlikt samhälle. De rika har blivit rikare. De fattiga har sladdat efter. Kanske för att vi faktiskt tror att meritokratin fungerar. Att den som arbetar hårt kan bli vad de vill.

Men chanserna är inte jämlikt fördelade.

Långt därifrån faktiskt.