Skytteltrafik.
Tänkte på henne häromdagen när jag sprang på en trave handdukar längst inne i ett skåp. Monogrammet EA var prydligt broderat på samtliga och ingen av dem såg ut att någonsin ha blivit använd. Att just jag har fått dem i min ägo kan ha med initialerna att göra.
I den välmanglade högen låg en handskriven lapp: ”Farmor Emilias handdukar”.
Men det är inte min farmor det handlar om. Utan min mammas farmor. Emilia själv dunkande sista slagbommen i vävstolen redan 1970.
Förmodligen utan att en enda gång ha nänts använda det omsorgsfullt fållade linnetyget randat i rött.
(Ja - nännas finns! Och böjs nännas, nände, nänts – även om det inte är så ofta man ser detta synnerligen användbara verb i skrift.)
Åtminstone i 80 år har troligen dessa formidabla konstverk väntat på att komma i bruk. Iallafall om man tänker sig att Emilias framfart i vävstolen peakade någon gång på 1940-talet.
Noll koll på vad det kan vara för sorts vävteknik. Googlar och googlar, men de återkommande små krumelurerna i handduksväven låter sig inte artbestämmas. Får inga bra träffar på vare sig gåsögon, daldräll, kypert, munkabälte eller tuskaft. Hjälp, någon! Eller körde Emilia sitt eget race när hon solvade varpen?
Att handdukarna blivit liggande i skåpen år ut och år in handlar antagligen om de ansågs lite för fina för att användas. Jag har fler sådana fintravar, omsorgsfullt märkta med namninitialer. Släktingar som vävt och vävt och vävt men aldrig kommit till dörren. Aldrig haft hjärta att använda grejerna.
Deras inställning har smittat av sig. Det är troligen därför jag glömt bort dem längst inne i skåpet och tänkt att "Någon gång ska jag ta fram dem. Men inte än.".
För det är med handvävda handdukar som med egenplockade hjortron och kantareller. Eller för den delen med dyr champagne.
Det ska sparas till något högtidligt tillfälle.
Och så rullar tiden på och inget tillfälle blir högtidligt nog. Hjortronen blir liggande i frysen och dyker upp i något isblock när skåpet måste avfrostas - och de hunnit anta en omisskännlig smak av frys. Kantarellerna, som man storgottade sig åt när de plockades, ser inte lika aptitliga ut som han i Enebacken efter att ha legat bortglömda i höstarna tre. Bara champagnen står sig. Men eftersom rätt tidpunkt aldrig vill infinna sig häller man i sig den till blodpudding en vanlig måndagkväll.
Fintravarna kommer från släktingar som vävt och vävt och vävt men aldrig kommit till dörren.
Men det kan också vara så att Emilia och de andra väverskorna blev svettiga bara av tanken på att sätta upp ännu en väv. För att inte tala om det verkliga sisofysarbetet: att tvätta utan modern tvättmaskin och sedan mangla i någon handvevad stendito. Och därför medvetet avstod från att torka disk med klenoderna. Gnodde på med någon gammal trasa för att slippa väva nytt.
Alla som någon gång försökt sätta upp en väv vet ju vilket veritabelt inferno det är att få trådarna att löpa rätt genom vevskedar och skäl. Enligt legenden trasslade mormor en gång in sig i varpen så pass att hon tvärledsnade på hela projektet och i pur ilska släpade ut vävstolen på backen. Och satte fyr på schabraket.
På något sätt gick genen vidare för när syfröken muttrade över mitt broderi under en utomhuslektion i juni– så gjorde jag ett hål i gräsmattan med sysaxen och grävde ner hela skiten. Skön känsla.
Hur som helst: Vad lär vi oss av detta? Hur ska man leva? Spara i ladorna, eller leva loppans medans tid är?
Inte vet jag, men nu hänger jag iallafall upp Emilias handdukar i badrummet.
Att rätt sätta upp en väv är ett komplicerat projekt.