''Squid Game" är en sjukt bra serie – men inte för barn

Höstens stora snackis är den koreanska tv-serien "Squid Game". Det kan vara en av de otäckaste tv-produktioner jag någonsin sett, och samtidigt en av de mest fängslande.

Lee Jung Jae spelar Seong Gi-Hun, en skuldsatt och fattig person som inte har så mycket annat att välja på än att ge sig in i den dödliga tävlingen som bygger på sex traditionella lekar.

Lee Jung Jae spelar Seong Gi-Hun, en skuldsatt och fattig person som inte har så mycket annat att välja på än att ge sig in i den dödliga tävlingen som bygger på sex traditionella lekar.

Foto: Noh Juhan/Netflix

Krönika2021-10-25 19:24
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag måste erkänna att jag har svårt för våldsamma serier och filmer för att jag på riktigt tycker att det är obehagligt. Därför drog jag mig i det längsta för att titta på "Squid Game", som de senaste veckorna seglat upp som Netflix största succé någonsin. 

Serien har många bottnar och är djupt samhällskritisk. Den handlar om hur svårt skuldsatta personer tvingas att delta i ett spel på liv och död. De olika tävlingsmomenten är baserade på klassiska lekar, som till exempel dragkamp och det som på svenska skolgårdar kallas "Tomtesmyg". Den som vinner får väldigt mycket pengar. Den som förlorar avrättas på plats. 

undefined
"Squid Game" är otroligt våldsam, och otäck, redan i första avsnittet "elimineras" hundratals deltagare.

I centrum står Seong Gi-Hun (spelas av Lee Jung-Jae), en karaktär som man snart fattar stark sympati för. Han må vara strulig och taskig mot sin mamma, men han är i grunden en snäll kille som råkat illa ut. Efter att ha blivit avskedad från jobbet och misslyckats som företagare har han stora skulder hos lånehajar och är på väg att förlora kontakten med sin dotter.

Hans naivitet får honom att tacka ja till att medverka i ett skoningslöst spel, och strax därpå vaknar han upp iklädd en grön träningsoverall i en våningssäng i en sovsal som han delar med 455 andra. Snart är det dags för den första leken där 255 personer får sätta livet till. Det är ohyggligt och fängslande på en gång. Har du tittat så här långt kan du förmodligen inte sluta. Det kunde i alla fall inte jag. "Squid Game" är väldigt bra, mycket bättre än jag kunde föreställa mig. 

Samtidigt kan jag inte släppa att serien eller delar av serien, som Netflix satt en åldergräns på 16 år på, har fått stor spridning i sociala medier som YouTube och Tiktok och blivit en hajp bland barn.

Bland annat kommer rapporter från England och Belgien om att det leks "Squid Game"-lekar på skolgårdar med inslag av våld. Även om en del av larmen är uttryck för moralpanik, skulle jag själv inte ha velat att mina ungar hade sett lekscenerna i "Squid Game" när de var i mellanstadieåldern. Dels för att de är så brutala, men också för att spelplanerna har en gullig estetik och tävlingarna är upplagda som lekar och utmaningar som barnen känner igen sig i. 

undefined
"Squid Game" bygger i grunden på vanliga lekar som koeranska barn lekt på skolgårdar.

Jag har inget bra svar på hur vi ska skydda våra barn från content av det här slaget. Det enda jag är säker på är att vi vuxna måste skaffa oss bättre koll på barns användning av sociala medier.