Dottern Chloe (Elena Kampouris) i superhjältefamiljen Sampson gör uppror mot fadern och tar ut svängarna ordentligt.
Har jag berättat om den stora spånkorgen som stod under min och brorsans våningssäng i familjens sommarstuga på 1970- och 80-talen? Den var fylld med gamla serietidningar och pocketböcker från flera decennier. Sönderlästa Kalle Anka låg huller om buller med Nick Carter-böcker, utgåvor av MAD, Stålmannen, Spindelmannen och Hulken.
Jag läste varje ledig stund och varvade biblioteksböckerna med fynd ur korgen och utvecklade på så sätt en stark kärlek till superhjältar som följt mig genom livet.
Men hur mycket jag än har gillat Thor, Ironman, Spiderman, X-men och Batman har jag på senare år känt att det gått inflation i genren, så nånstans när filmen "Avengers: Endgame" kom 2019 beslutade jag mig för att ta en time out från allt vad superhjältar heter.
När nya Netflix-serien "Jupiter´s Legacy" dök upp fick pausen vara slut. Den gråhåriga Utopian i ljusgrå spandexdräkt och röd mantel som glider fram över stad och land lika laddad med övernaturliga förmågor som självrättfärdighet och orubbliga föreställningar om ont och gott, väckte mitt intresse.
Utopian, eller Sheldon Sampson, som är hans människonamn, spelas av Josh Duhamel och hans fru Lady Liberty/Grace Kennedy Sampson (spelas av Leslie Bibb) måste slåss mot världens alla superskurkar och för att hålla ihop sin familj.
Dottern Chloe har redan stuckit. Hon vill inte ha med superhjältelivet att göra utan försörjer sig som supermodell, festar stenhårt och vägrar dyka upp på sociala tillställningar. Sonen Brandon vill ta över sin pappas roll som ledare för superhjältarna, han har krafterna, men fadern litar inte på hans omdöme, och Brandon plågas av känslor av att inte duga.
Serien börjar med en fajt mot en superskurk. Skurken är nära att segra i striden när Brandon bryter mot hjältarnas heliga kodex om att aldrig ta ett liv. Han slår ihjäl skurken och familjekonflikten eskalerar.
"Jupiter's Legacy" innehåller många scener man inte har sett förut, som obduktionen av en superskurk.
Sedan handlar serien om hur de vuxna hjältarnas värderingar inte passar in i dagens polariserade samhälle. Parallellt får tittaren hänga med till åren runt 1930 då USA drabbades av den stora depressionen vilket så småningom leder till att seriens huvudpersoner får sina superkrafter.
Rent stilmässigt gillar jag "Jupiter´s Legacy". Trots att skådespelarna som ska agera i olika åldrar har plastiga lösskägg och peruker och är insmetade i smink, har produktionen träffat precis rätt.
Tanken på generationsklyftan och hjältar som åldras och inte riktigt hänger med i sin tid är också spännande, liksom tillbakablickarna till depressionen och den klassiska äventyrshistoria som de blivande superhjältarna hamnar i.
Ändå tycker jag att "Jupiter's Legacy" är för klumpigt tillyxad och att berättelsen innehåller för många frågetecken. Väldigt mycket krut läggs på att beskriva hur sex människor blir superhjältar. Däremot får man inte veta något om varför de 90 år senare bara är medelålders. Tid och klockor spelar stor roll i denna serie, men jag får ingen förklaring till hur 120-åringar kan ha ungar i 20-årsåldern.
"Jupiter's Legacy" utspelar sig i flera tidsplan, bland annat under depressionens första år, då journalisten Grace Kennedy (Leslie Bibb) får sparken från sitt jobb.
Vart kommer superskurkarna ifrån? Och alla superhjälteungdomar som dyker upp i snart sagt varje scen, vilka är de?
Det hade behövts minst en säsong två för att fylla alla logiska luckor. Men jag tror inte att jag väntar på en sådan utan måste nog återuppta mitt break från superhjältevärlden tills vidare.