Borde Volvo-bilarna få namn efter i Sverige nedlagda älgar?
En läsare påpekade att vi i Sverige är minst lika goda kålsupare. Vi hetsar hästar runt kapplöpningsbanor och tvingar dem att tävla i dressyr, idkar dödligt våld mot älgar och drar oss inte för att koka kräftor livs levande. Inte minst är vi bra på att berätta om hur himla bra vi är och dessutom världsbäst på att slå oss själva för bröstet och skryta om vår perfektion – samtidigt som vi pekar finger åt andras seder och traditioner.
Vi kunde förresten lika gärna ta efter biltillverkaren Lamborghini, som har för vana att döpa sina sportåk efter stridstjurar, och uppkalla Volvos modeller efter alla älgar som svenska machomän och dito kvinnor årligen nedlägger och slaktar. Framhöll hen.
Onekligen en intressant tanke. I alla fall om det inte vore så ont om älgar kända till namnet. Vi har förstås Hälge, serieälgen. Och Gråfäll, den skogens konung som släntrade runt i Kolmården när Nils Holgersson kom förbiflygande i Selma Lagerlöfs bok om Sverige.
Men när Volvo Gråfäll och Volvo Hälge väl är tagna sinar det snabbt, varför konamn torde ligga närmare till hands. Rosa, Stjärna, Majros, Blomma och Beda är, eller har varit, populära namn på svenska kor. Så kanske en Volvo Majros? Mastodonten XC90 T6 skulle med fördel kunna döpas om till, säg Volvo 320 Beda, för kor har ofta både nummer och namn. Siffran kunde antyda alla de hästkrafter som lurar under huven.
Å andra sidan: Volvo är numera Kina-ägt och just i år, 2022, infaller Tigerns år. Så vad vet man egentligen om hur namnfrågan landar?
Nåväl, bortsett från att EU nu faktiskt tycks vara på gång med en översyn av skaldjurskoken - än så länge är det bara i Schweiz som humrarna måste bedövas innan de kastas i kastrullen – så har den upprörda läsaren förstås rätt i att det är betydligt enklare att se grandet i sin grannes öga än att zooma in det jättestora timmerlasset i sitt eget.
Det är lätt att glömma att både tjurar och skaldjur är kapabla att känna smärta och lidande.
Det visste redan skrymtarna i Bibeln. Och det vet alla vi nutida hycklare som visserligen bekymrar oss för klimatet och bara äääääälskar Greta – men ändå hittar kryphål så att just vi kan unna oss en flygtur söderut. Och därefter stolt lägger ut bytet, i form av soliga bravader, på Insta och Fejan.
När hela samhället (om jag fattat rätt så har universitetet i Cordoba en särskild professur knuten till tjurfäktning) är genomsyrat av att det är häftigt att gå i envig med en Minotaurus eller att slörpa knäckta skaldjursklor så är det svårt att se sina invanda traditioner i annat ljus än det gamla vanliga. Och lätt att glömma bort att även tjurar och skaldjur är kapabla att känna smärta och lidande.
Med tjurfäktningen i Spanien är det väl ungefär som i Sverige med kräftskivor och vinstdrivna friskolor. Varken det ena eller andra tycks gå att avskaffa, åtminstone inte i ett nafs. För så länge vi i den breda massan nöjer oss med att ”liksom i princip” tycka det är klandervärt – men likt förbaskat hänger upp papperslyktor för att slafsa nyskållat och så fort de sett dagens ljus ställer våra telningar i kö till Internationella Engelska skolan trots våra jätteschyssta åsikter – så rör det inte på sig särskilt mycket i grytan.
Barbara Bergström startade Internationella Engelska skolan.
Men vem vet: Det dröjde ända till 1979 innan Sverige som första land i världen förbjöd barnaga. Då blev vi nästan tokskrivna. Skulle ungarna inte få uppfostras? Numera finns förbudet i minst 60 länder världen över. Och få tycker att våld mot barn inte är annat än rent barbari.
Ibland handlar det kanske bara om att bestämma sig.