För två veckor sedan skrev jag en krönika om att kyrkklockorna i Västra Klockstapeln och Sankt Nicolai kyrka dånade högt och ofta. Men jag skrev fel på hur pass ofta de faktiskt ringde. Jag var säker på att mina uppgifter var vattentäta då jag hade samtalat med Nyköpings församling ett flertal gånger innan texten publicerades.
Men efter att ha blivit väckt vid midnatt i förra veckan av att marken skakade insåg jag att den ringer mycket mer än vad jag trodde. Sista ringningen sker alltså inte vid 21, som de sade. Klockorna verkar leva sina egna liv.
Det blev många reaktioner på krönikan. På kommentarsfälten på Facebookinlägget blev jag kallad för gnällkärring, mediakåt och frågad om det kanske passar bättre med böneutrop från minareter. Och under helgen fick jag både mejl och telefonsamtal av människor som bad mig flytta tillbaka dit jag kom ifrån.
Debatten kring, enligt mig, helt onödiga ljud i vardagen har blivit het. Det förvånar mig inte heller. Ta seden dit du kommer, heter det gamla talesättet. Är man utböling som byter hem ska man vara tyst, le och vara tacksam över mottagandet.
Men det känns väl inte rättvist? Låt oss ta ett exempel på något som jag är säker på alla skulle bli spritt språngande galna på ifall de utsattes för. Glassbilen. En helt och hållet onödig och mini-lastbil som fått spy ut samma pr-jingel i svenska kvarter i mer än 50 år.
Barnen älskar det. Föräldrarna gömmer plånböckerna och knyter näven.
Som förklarat i förra krönikan bor jag mitt i smeten. Det dundrar från både Sankt Nicolaikyrkan och Västra Klockstapeln. Tänk dig nu att två turkosa kylbilar cirkulerar kring din bostad och påminner dig varje kvart om att köpa glass genom att spela en kort jingel. Men ju senare det blir desto viktigare är det att minnas känslan av att hugga tänderna i en glassbåt – vilket hörs genom att glassbilslåten spelar längre.
När du trodde allt var över blir du vid midnatt väckt av att chaufförerna tutar frenetiskt. "Glöm inte att glassbilen är här! Kom och köp!" är budskapet.
Precis som glassbilen har kyrkklockorna också ett budskap. Traditionellt sett har klockorna ringt för att man ska hylla och frukta Gud. Att visa att den kristna Guden styr och att hålla det onda borta. Om det inte är en marknadsföringskampanj så vet jag inte vad.
Det fanns också ett budskap i min förra krönika som kanske borde gjorts tydligare. Alltså den om religiöst tvång. Det spelar ingen roll om ljudet kommer från en kyrka, minaret eller John Travolta som skriker om aliens genom en megafon. Allt är precis lika onödigt.
Må det vara tradition att låta kläpparna ljuda. Men det var också tradition att äta harstek och klä oss i säckväv. Det var även fastlagen som vi fortfarande firar. Men där har vi plockat ut den roligaste delen där får frossa i oss gräddbullar under fettisdagen. Att vara hungrig 40 dagar efteråt var inte kul nog.
Vi plockar och väljer det som passar oss bäst. Och bor du någonstans där du slipper bli väckt av kyrkklockor är det kanske supermysigt att höra Sankt Nicolaikyrkan klinga när du gör ärenden i stan. Slipper du konstant kretsande glassbilar runt ditt hem kan det också vara nostalgiskt att höra barndomsjingeln då och då när du går förbi ett utsatt kvarter.
Jag vill inte flytta härifrån för att jag gillar Nyköping. Men sova kan jag inte. Det förtjänar jag tydligen inte heller att göra.