Det svenska bandet Europe fotograferat 1988.
Yttrandefrihetens ABC
P Populärkultur
Nyligen greps den sångaren Shervin Hajipour i Iran för att ha skrivit låten "Baraye".
Han släpptes några timmar efter gripandet, men väntar nu på rättegång.
Shervin Hajipour var redan tidigare ett känt namn i Iran. Hans "Baraye" har på kort tid fått en central roll i protesterna i Iran och den har visats över 34 miljoner gånger på Hajipours Instagram.
Händelsen visar något som är otroligt viktigt i diskussionen om yttrandefrihet. När vi läser om författare och journalister och konstnärer som grips i länder långt bort är det lätt att vi får en ganska klyschig bild i huvudet. En bild av en lite svårmodig typ i svarta kläder som har svårt att passa in i samhället och som skriver lika svårmodiga texter som ifrågasätter ”systemet”.
Att detta att utmana censur och begränsningar av det fria ordet skulle vara en slags alternativkultur.
På ett plan är det kanske ofta det.
I alla samhällen krävs det ett slags medvetet utanförskap för att våga bryta mot normerna som råder just där, och i många auktoritära samhällen är förtrycket en del av normen. De allra flesta vågar inte eller vill inte ifrågasätta den.
Men det är långt ifrån alltid fallet.
När protesterna var som störst i Belarus för ett drygt år sedan användes låten "Perem" (Förändring) av den ryske 1980-talsrockaren Viktor Tsoj som en del av protesterna. Två unga belarusiska dj:s spelade den till och med på ett arrangemang där diktatorn Lukasjenka skulle tala, med resultatet att de båda greps.
Det är lite som om "The final countdown" av Europe skulle bli ledmotiv till en revolt i Sverige.
Eller ta Turkiet, där den extremt populäre Nobelpristagaren Orhan Pamuk plötsligt blev regimens fiende för en bok han skrivit, där delar av Turkiets historieskrivning ifrågasattes, trots att han själv aldrig strävat efter att vara en ”politisk” författare.
Sådär ser det ut på många ställen runtom i världen. Det är den breda masskulturen som blir ifrågasatt. Inte bara de smala poeterna som vill göra revolution.
Och kanske är det just då makthavarna förstår, eller i alla fall borde förstå, att de är på väg att tappa greppet. När motståndet blir så stort att en Ulf Lundell eller Per Gessle eller Robyn, för att ta svenska exempel på stora artister, blir måltavlor för repressionen.
Kanske är det också då de breda folklagren förstår, om de inte redan gjort det, att samma repression kan drabba dem själva.
Hur det går i Iran vet vi inte. Vi vet bara att protesterna fortsätter.
Att människor fortsätter lyssna på "Baraye", läsa de texter de vill och bära de kläder de vill.