Roberto Eid Forest, chef för lokalpolisområde Örebro, vid en presskonferens efter skolskjutningen.
Glittret och fjäderboorna bleknade när Anna Bergendahl äntligen tog av sig sina röda Converse, tänkte jag. Men än idag står schlagertävlingen som en given institution i detta vimmelkantiga land. Nu förstår jag varför.
Rubriker skriker om skott som ekar mellan husfasaderna. Sprängningar som skakar om nätterna.
Under en stillsam tisdagseftermiddag, bara några minuter efter jag avslutar min lunch, vibrerar mobilen så att små vågor skvalpar i kaffekoppen. Några timmar senare kommer beskedet som får tiden att stanna.
Ett tiotal människor döda i en skolskjutning, två timmar härifrån. En hårresande ilning går genom hela kroppen. En klump växer i halsen medan orden ekar – om och om igen.
Ett tiotal döda.
På väg hem från jobbet ser jag människor på bussen fastlimmade vid polisens pressträff i mobilen. På torget syns gult och blått på halv stång. Sociala medier svämmar över av krossade hjärtan.
Det går inte att tänka på annat.
Samtidigt ser jag, som i en parallell verklighet, hur flödet är fullt av inlägg med dansande vänsterfötter och snubblande kameramän i Luleå.
Edvin Törnboll, eller Törnblom som han egentligen heter, och Kristina Petrushina, alias Keyyo, hissas ner i en glittrande gunga framför drygt 2,5 miljoner tittare.
Min första tanke: hur orkar de? Min andra tanke: hur kan detta fortfarande pågå?
Kristina Petrushina "Keyyo" och Edvin Törnblom är programledare för Melodifestivalen 2025.
Den rimliga förklaringen måste vara att lördagens mello blir som en gratis barnvakt. En stunds kollektiv verklighetsflykt. Låt ungarna underhållas i soffan medan vi avnjuter två glas vin – var.
Plötsligt dyker det, halvt oväntat, upp en gammal goding och man tänker: "Herregud är han så gammal?" Kanske orkar vi till och med kolla på det avslagna bidraget – bara för att skratta åt det.
Men efter masskjutningen i Örebro hände något i mig. Jag står klarare i den här debatten än någonsin: Melodifestivalen kan inte ersättas.
Röda Converse, nakenchockar och Lena Ph:s oändliga ombyten har blivit en symbol för den lägereld vi alla saknar.
Den klassiska mello-jingeln vaggar svenska folket i en fasans tid. Vi vet vilken typ av musik som kommer presenteras, vilka c-kändisar som dyker upp i mellanakterna och hur tävlingen kommer sluta.
Tryggt, lugnt och enformigt. Terapeutiskt – i en tid där inget annat är det.