Den snöpliga upplösningen för Palmeutredningen och skakande rapporter om brutalt övervåld präglat av strukturell rasism - bortsett från nyheten om att man hittat en misstänkt gärningsman till det uppmärksammade dubbelmodet i Linköping 2004, var den gångna veckans nyhetsflöde ingen bra reklam för polisarbete, varken i Sverige eller internationellt.
Därför kändes det så skönt att avrunda tillsammans med en bra polis. Just nu visar SVT nya avsnitt av långköraren "Ett fall för Vera" som bygger på karaktärer skapade av den brittiska deckardrottningen Anne Cleeves.
Huvudpersonen, som gestaltas med stor pondus av Brenda Blethyn, är bufflig men varmhjärtad. Hon månar om och visar alltid stor hänsyn till barn och människor som hamnat lite utanför eller vid sidan om samhället.
Serien utspelar sig i grevskapet Northumberland i nordöstra England, och brotten och de involverade personerna är ofta glesbygdsbor. Överlag befolkas "Ett fall för "Vera" av de på ytan alldagliga. Både landskapet stadsmiljöerna och karaktärernas kläder går i grönbruna nyanser. Det betyder inte att Vera Stanhope och hennes medarbetare och offren är inte är färgstarka och passionerade. Ofta är det väldigt stora känslor som ligger bakom mordhistorierna som Vera nystar upp. Vera själv är den person som sticker ut mest.
I de tidigare säsongerna har serien kretsat ganska mycket kring hennes egen historia, som präglas av en uppväxt med en far som varit något av en särling. Av fadern har hon ärvt ett ensligt hus på en vindpinad hed vid havet och en gammal Landrover, som hon envisas med att använda i tjänsten.
I de senare avsnitten har det tyvärr blivit allt mindre av privatpersonen Vera och mer av brottsutredning och arbetsledning.
Vera verkar ofta disträ, men är knivskarp, kunnig och supersmart. Dessutom är hon strukturerad. Det är en fröjd att se hur hon fördelar arbetsuppgifter mellan medarbetare samtidigt som hon uppmuntrar till eget tänkande och kreativa initiativ - i alla fall så länge de leder till något.
Men framför allt är hon en polis som är bra på att ta skit. I och med att hon är en luggsliten, ensamstående medelålders kvinna som aldrig försöker behaga, får hon en hel del av den varan.
Vera blir ofta underskattad, hånad, ljugen för och flydd ifrån. Men hon och hennes arbetslag tar aldrig till våld eller brukar övermakt mot någon medborgare. Ibland överträffar dikten verkligheten.