Jörgen Thorsson och Nina Zanjani spelar bandmedlemmar i Harmonica om har en egen trasslig relation att reda ut.
Efter jättesuccén med den romantiska komediserien "Älska mig" har regissören, manusförfattaren och skådespelaren Josephine Bornebusch etablerat sig som en av Sveriges mest framgångsrika tv-serieskapare.
Hon hittade en så fin tonträff och skön balans mellan humor och allvar i "Älska mig".
I sitt senaste projekt har Josephine Bornebusch samarbetat med den mångsidige och alltid lika kompetenta skådespelaren och författaren Jonas Karlsson. Men när jag fick höra att serien skulle handla om ett musikerpar som sett sin storhetsperiod passera och nu ger sig ut på turné med sitt gamla band för att blåsa liv i sitt stagnerade äktenskap började jag ana oråd.
Särskilt när jag läste att Josephine Bornebusch och Jonas Karlsson inte bara sjunger själva, utan även har skrivit samtliga låtar som framförs av bandet och att genren är countrymusik, med allt vad det innebär i form av cowboyboots, hattar och fransjackor.
Ojojoj, här fanns tusen risker att trampa fel.
När serien släpptes på Viaplay på söndagen utrustade jag mig med sen största skämskudden jag kunde hitta.
Men snart kom alla farhågor på skam. "Harmonica" handlar om Harry (Jonas Karlsson) och Monica (Josephine Bornebusch), som en gång turnerade runt med country/americanabandet Harmonica. De var det glittrande omskrivna paret som alltid så kära ut på scenen och i alla musikvideos (som det strösslas med i tv-serien). Deras största hit var låten "Champagne", som folk fortfarande kommer ihåg.
Ett och ett halvt decennium efter sista turnén är dock pengarna slut och relationen körd i botten.
Monica hoppas att en turné ska ge henne och Harry chansen att hitta tillbaka till sina lyckligare jag.
Deras tafflige manager (Eric Ericson), som även är Monicas bror, sätter ihop bandet igen och bokar spelningar på udda ställen, fjärran guldårens arenor.
Det blir många dråpliga och pinsamma scener och turnén slutar förstås inte riktigt som Monica hoppats. Visst låter det klyschigt, men musiken låter helt okej och vartefter djupnar karaktärerna, som har tyngre saker att brottas med än en insomnad popkarriär.
Och när slutscenen kommer upptäcker jag att tårarna och snoret rinner. Skämskudden är bortglömd och ersatt av ett paket näsdukar.