Jag visste att det skulle bli kallt. Men min vinterjacka var ju så ful. Så jag drog på mig min nyköpta sommarbomberjacka från JC och vandrade ut mot vad som då kändes som mitt livs dittills största äventyr: valborgsmässoafton 2013. Jag hade knappt pratat med en tjej i mitt liv, hade bara tagit någon enstaka smygklunk öl och förstod inte riktigt vad begreppet "utekrök" innebar.
Men det var precis på en sådan jag var på väg till. Och sekunden jag klev av bussen bekräftades att sommarjackan var ett stort misstag. I skyn lurade elaka moln, grästråna som växte upp genom asfalten var täckta av frost och det blåste isvindar från både höger och vänster. Mitt chipstunna polyesterlakan till jacka hade inte en chans.
Till slut anlände mina vänner. Och när vi promenerat till brasan slogs jag av att det inte alls var en majbrasa som min kompis hade utlovat. Åtminstone inte den lotteri- och coverbands-osande eld jag hade spenderat mina barnavårar vid. Det här var en helt vanlig lägereld á allemansrätten omringad av ett dussintal okända ungdomar.
Vi hann inte ens sätta oss ned på en av de mögliga plankorna innan jag erbjöds ta några rena klunkar av någons importerade vodkaflaska vars etikett visade någon slags förvrängd och tecknad rysk babusjka som plockade lingon på en äng. Resten av kvällen minns jag inte. Förutom att det fortsatte vara riktigt kallt och att jag kräktes bakom en röd container bredvid en fotbollsplan.
Det var min första "riktiga" valborgsmässoafton. Och varför jag inte inräknar barndomshängen i folkparker med popcorn och chokladhjul är för att det nästan krävs grisigheter för att den anrika traditionen ska uppfyllas.
Ända sedan medeltiden har valborgsfirandet varit förknippat med ungdomar och fest. Och i de växande storstäderna under 1800-talet blev valborg synonymt med superi, särskilt bland arbetare. I dagstidningar från 1880-talet kunde man läsa hur polisen hade fullt upp med att ta hand om berusade personer som däckat bakom buskar och träd, skriver Nordiska museet.
Att det egentligen är det katolska helgonet Walpurgis vi firar vet nog de flesta inte om. Valborg är Sveriges äldsta ursäkt för att kunna beställa en bakispizza när maj månad går av stapeln. Och så finns den där gigantiska elden som vissa värmer sig vid när vinterns sista skälvande flåsningar uppenbarat sig efter att solen gått ned. Är man en vettvilling kastar man kanske också in en pinne i det orangea knastret.
Att ägna en helgdagsafton åt att sitta i en park och dricka långhylsor, kika på en ovanligt stor eld eller kanske äta något gott är jag inte emot. Likaså unnar jag studenter i Uppsala och Lund deras inofficiella nationaldag.
Men valborgsmässoafton är Sveriges absolut svagaste högtid. Att vi fumlat bort den katolska innerbörden och glömt vem den där abbedissan är som vi firar är en sak; det kristna budskapet fortsätter att svalna i våra anrika traditioner. Men att en mer än tusen år gammal tradition enbart bjuder på storbrasa och planlöst vandrande drinkare är ett problem.
PR-teamet för valborg måste helt enkelt ha gjort ett riktigt toppenjobb för sisådär 1 300 år sedan.
Valborgsmässoafton behöver konkretiseras. Vi har redan studentsånger och eld – men behöver också aktiviteter och bruklig valborgsmat. Jag tror en utmärkt början är att införa ett tvång med sill på middagsbordet.