Sisofys baxade sin sten uppför berget som straff för att han trotsat Zeus.
Men varje gång man nödgas söka kontakt med diverse företag och offentliga inrättningar – läs banker, försäkringsbolag, mobil- och bredbandsleverantörer, vårdcentraler, biståndshandläggare eller f-kassans tjänstemän – känns det som att ha ett stort och tungt Sisyfos-arbete framför sig
Sisyfos var den grekiska snubben som trotsade guden Zeus och därför tvingades rulla en bautasten uppför ett brant berg. Varje gång han baxat stenblocket till toppen rullade eländet genast ned igen. På det att stackars Sisyfos fick börja om från början.
Varför känner jag ett sådant släktskap med karln? Varför stiger blodtrycket och rusar hjärtat bara vid tanken på den oändliga rad av ”du har nu plats 121 i kön” eller ”väntetiden beräknas just nu till 42 minuter” man har framför sig så när man greppar telefonen för att till exempel få svar på varför bredbandet inte funkar?
Antagligen för att det numera nästan är ett heltidsjobb att försöka komma fram och få svar på sina frågor. Den som fortfarande är i arbete gör bäst i att sjukskriva sig eller ta ut en semesterdag innan den ger sig uppgiften i kast. Att komma fram på telefon är inget som låter sig göras på en kaffekvart.
Utmaning nummer ett är att alls hitta ett telefonnummer. För det spelar ingen roll hur mycket information som telebolaget laddat upp på sin hemsida – numret står nästan undantagslöst i pytteliten stil i något hörn på skärmen.
Redan där är signalen mycket tydlig: ”Ge helst f-n i att ringa oss”.
Den som ändå lyckas luska ut siffrorna straffas med en väntetid som sträcker sig in i evigheternas evighet.
Inte sällan blir det sedan något tekniskt fel när målsnöret skymtas. "Du har nu nummer ett i kön". Precis då ändras tonen, det klickar till och – hoppsan - bortkopplad efter, säg, 35 långa köminuter.
Man riktigt känner hur andra änden drar en lättnadens suck:”Där lyckades vi skaka av oss en”.
Förra veckan tog det hela bilresan från Stockholm till Eskilstuna inklusive ett stopp i Södertälje innan någon äntligen kom in och sa ”Vad kan jag hjälpa till med?”
Vid det laget har man hunnit bli rätt grinig. I rättvisans namn är de som till slut svarar rena under av tålamod och hjälpsamhet. Troligen går de på lugnande eller djupmediterar mellan samtalen för att stå ut med irriterade köare.
Men det värsta av allt: När man äntligen fått hjälp hinner man knappt lägga på innan en automatisk röst ringer upp och vill att man ska delta i en marknadsundersökning om hur samtalet upplevdes.
Grrrr!
Tyvärr känns det som om sjukvården nappat på samma utmattningstaktik enligt formeln ”trötta ut dom tills dom ger sig".
Att ringa vårdcentralen är en formidabel studie i envägskommunikation. I steg ett tvingas man lyssna sig igenom nästan två minuters bandat mässande där budskapet i stora drag går ut på att man bör vända sig någon annanstans. Ta sig i brasan, gå in på 1177, bota sig själv eller ringa en ambulans.
Väl igenom uppläxningsträsket är det dags för steg två: Knappval. Nu gäller det att spetsa öronen, hålla tungan rätt i mun och inte trycka fel. Hur darrhänta åldringar lyckas måtta rätt är en gåta.
Någon levande själ finns inte att tillgå. Bara en datorröst som säger: ”Vi ringer upp dig klockan tio minuter över tio nästkommande vardag.”
Har man tur råkar man inte ha ett viktigt möte på jobbet, ligga i tandläkarstolen eller stå vid kassan på systembolaget just då.
Om vem som bestämmer råder ingen tvekan. Datorrösten härskar över både tid och rum.
"Att ringa vårdcentralen är en formidabel studie i envägskommunikation." Mobiltelefonen på bilden har inget med telefonkörena i texten att göra.