Det började sommaren 2019. Jag hade precis blivit dumpad och hade en lång och ensam sommar som lokalreporter framför mig i Dalarna. Eftersom kollektivtrafik knappt existerade på de vida slätterna längst Dalaälven behövde jag ett alternativt sätt att färdas. Så en knapp vecka innan flytten träffade jag en familjekompis vid namn Paulo som hade en trött och turkosfärgad Seat Ibiza från 1993 han ville bli av med.
Efter en aningslös testkörning skrev vi på överlämningspapprena och några dagar senare var jag på väg mot en helt och hållet livsfarlig motorvägssommar mellan redaktionen i Borlänge och hyreslägenheten i Falun. Motorn klämtade, bilen kämpade sig upp för backar och gled som en flat sten över minsta lilla vattenpöl. Fläkten funkade inte. Så varje gång det var fuktigt ute immade rutorna igen inifrån. Panikartat fick jag alltså försöka gnugga fram ett kondensfritt kikhål med hjälp av ett par kalsonger som ramlat ut ur träningsväskan någon gång och blivit kvar i bilen som första-hjälpen-geråd.
Efter sisådär tre veckor gav höger fönsterruta upp. Varje gång jag gasade föll den ned och släppte in misären från motorvägen. Kryp flög in och när det regnade dränkte molnen min vänstra kroppshalva med kallduschar. Jag skrek ibland. Men allt som oftast böjde jag mig för mitt öde och satt tyst kvar på min plats med handen tryckandes på den lösa glasskivan.
Trots det älskade jag min bil. Edward Carl-Willhelm von Gullmarsplan hette den, döpt efter bokstäverna på registreringsskylten samt siffrorna som delade namn med en buss jag åkt under min uppväxt. Paulo hade även lämnat kvar en hemmabränd cd-skiva i stereon med Jimi Hendrix, Pink Floyd och Supertramp. Givetvis hade jag ingen bluetooth i bilen. Så jag lyssnade på den varje morgon och eftermiddag när jag åkte till och från jobbet. Det kom att bli sommarens höjdpunkter.
När mina kompisar och familjemedlemmar skämtade om mitt vrak till kärra skrattade jag med. Jag berättade om att den omotiverat började pipa ibland. Men att ljudet försvann så snabbt jag slog till instrumentbrädan. Jag jämförde vattenplaningarna med att åka vattenskidor i Bermudatriangeln och skojade om det icke-existerande centrallåset. Men innerst inne var jag lite förolämpad. Ibizan var min bil. Och vi delade något som ingen någonsin skulle förstå. Jag tyckte nog mest synd om den. Det var ungefär som att ta hand om en döende hund.
När sommaren tog slut var jag tvungen att sälja den. 3000 kronor fick jag och när jag såg den nya ägaren köra iväg var det trots allt lite sorgligt. Jag fick glömma Edward Carl-Willhelm von Gullmarsplan och livet gick vidare.
För knappt två månader sedan var det dags för ännu ett bilköp. Den här gången blev det en begagnad Hyundai Getz med 17 år på nacken. Den hade körts rätt få mil, hade en sprillans ny generator och till och med en schysst stereo. Givetvis var det en sunkbil. Trots det var den aningen för välvårdad för mig.
Det var nog därför jag blev lite glad när den för någon vecka sedan började skrika. Det var något med fläktremmen, förklarade min pappa. Även centrallåset gav upp efter några dagar.
"Typisk Markusbil", skrattar min familj. Men det känns rätt. Åke, som jag döpt den till, har en ägare som älskar den trots sina felaktigheter. I framtiden kanske jag köper en vräkigare bil som inte exploderar om jag kolliderar med en fågel på E4:an. Men det kommer aldrig kännas lika äkta.