Det skulle vara en ren och skär lögn att påstå att svenskarnas musikvanor inte är mångfacetterade. Och så får det vara med det. Farmor gillar estnisk folkmusik och jag gillar psykedelisk rock.
Men så finns artisterna som svenskarna enas kring och plockar fram som landsfadersgestalter. Ofta rör det sig kring äldre män som genom åren i någon slags semiverbal trubadurform spottat ur sig hit efter hit. Ni vet vilka jag pratar om; Winnerbäck, Wiehe, Vreeswijk, Lundell med flera.
Ofta handlar det om landskap, sommar och olycklig kärlek – men något som är ständigt är den raspiga akvavitrösten. Den som påminner om någonting mellan en överförfriskad farbror som svär när han gör bort sig på släktkalaset och Gnaget-Steffe som blivit portad från den lokala pizzerian.
Orden väller ur magarna i samklang med att lungorna töms på luft. Det är slappt och slarvigt. Nästan som att det gör ont att ta i för mycket. Ångesten flödar, raspen kulminerar och svenskarna spänner nävarna och tänker "helvete, vad fint".
Misstolka mig inte nu, för jag älskar det precis lika mycket som du antagligen gör. Men varför?
Självfallet måste en avgörande komponent i det hela vara texterna. Winnerbäck har hjälpt mig genom hjärtekross och tunga perioder i livet. Ulf Lundell får mig att vilja åka till landet och Cornelis Vreeswijks ballader får mig att vilja bli en Fogelströmsk hamnknegare.
Men våra hesa hjältar till gubbar är inte de enda som skriver kompetenta låttexter och framför dem på svenska. Så något mer måste det vara. Studie efter studie visar på att människan dras mer till mörka röster. Män med djupare tonläge ses som mer attraktiva, kompetenta och pålitliga för att den mörka rösten ger sken om att budskapet är tyngre än vad som egentligen sägs.
Innebär det då att Winnerbäck och Lundell åker snålskjuts på det svenska folkets överjag? Kanske, men å andra sidan kanske inte alls.
Bilden av den överförfriskade farbrodern eller pappan vars kärlek är den enda man vill ha bekräftad är något som antagligen funnits sedan den första apan ifrågasatte varför hen hängde i ett träd hela dagarna. Det finns också en anledning till att många tyckte Bradley Coopers alkoholiserade och raspiga karaktär i "A Star is Born" var så snygg.
När Vreeswijk sitter ned med gitarren i hand kan vi känna oss lugna. För så snabbt det slutar så står han plötsligt där på släktträffen och stöter på vår 17-åriga kusin.