Långsamma panoreringar över Golden Gate-bron i Kalifornisk morgonsol och en gigantisk skulptur ur av en liten flicka (den får Jim Dines Pinocchioskulptur "Walking to Borås" i Borås att se ut som en statyett) som sticker upp ovanför högvuxna barrträd, varvas med brutala slagsmålsbilder i slow motion och plågsamt och vackra kameraåkningar över en svartbänd människokropp. Rent visuellt skiljer sig Alex Garlands ("Ex machina" och "Annihilation") "Devs" från de flesta tv-serier jag har sett.
Det långsamma och poetiska bildspråket står i bjärt kontrast mot den råa determinism som slagit rot i själen hos Forest (spelas av Nick Offerman). Han äger och driver det framgångsrika techföretaget Amaya, döpt efter hans dotter som dött.
Efter sex avsnitt är jag inte helt säker på vad som är hans mål - om han är ondskan själv eller handlar med människosläktets bästa för ögonen. På ytan är han i alla fall en ytterst vänlig och ödmjuk man som ser ut som någon sorts Silicon Valley-Jesus och behandlar sina anställda väl.
Två som jobbar vid Amaya är dataingenjörerna Lily Chan och hennes pojkvän Sergei. Det är otroligt kära, framgångsrika och lyckliga. Det första som händer är att Sergei befordras och får börja jobba på den mytomspunna avdelningen Devs. Verksamheten bedrivs i ett högteknologiskt fort i en skogsglänta, vars arkitektur för tankarna till Joakim von Ankas kassavalv. I dess guldglänsande inre jobbar tre genier och en superduperdator.
Sergei går till jobbet första dagen, men han kommer aldrig hem. Snart får Lily veta att han är död och har begått självmord.
När hon börjar nysta i vad som hänt blir det genast otäckt. Inte minst på grund av Amayas jovialiska säkerhetschef, Kenton. Lily tar kontakt med sin förre pojkvän, Jamie och tillsammans försöker de överleva och hitta sanningen.
Vartefter utvecklar sig serien "Devs" i olika riktningar och man vet aldrig vilken vändning handlingen ska ta. Än är den ett spiondrama, i nästa stund en-galen-vetenskapsman-historia eller en preapokalyptisk dystopi. Eller helt enkelt ett relationsdrama utan humor.
Tempot är långsamt och scenografin är minimalistisk, det är även skådespelarnas gestaltning. Det blir väldigt effektivt, för när känslorna eller actionscenerna väl dyker upp blir de väldigt starka. Men framför allt är "Devs" riktigt spännande och öppnar för tankar om vad begreppet "ödesbestämd" står för.