Mer rätt än så går det väl inte att ha. För en tillbakablick i arkivet ger vid handen att för på pricken ett år sedan skrev jag på detta utrymme en alldeles sjusärdeles korkad krönika om att jag var så uttråkad att jag snudd på satt och önskade mig en invasion österifrån.
Det var mitt under brinnande corona och min och många andras allra hetaste önskan var att så snabbt som möjligt bli vaccinerade med nästan vad som helst – på det att livet äntligen skulle kunna återgå i gammal vanlig trall igen.
Jag påstod att jag var så less på handsprit och restriktioner, avstånd och armbågshälsningar, att jag med glädje skulle sträcka ut armen och ta emot en rejäl dos av det ryska vaccinet Sputnik trots att det ännu inte godkänts av Europeiska läkemedelsmyndigheten.
Ja, så hög var graden av uttråkning att jag till och med tragglade mig igenom 15 poäng i ryska på distans. Läraren, han hette Nikita, var jättebra, men utan google translator var vi flera i klassen som stått oss slätt. Ryska diftonger är inte att leka med.
Så här ett år efteråt kommer jag inte längre ihåg ett smack. Kanske lika bra det, i rådande läge. De bedagade hjärnceller som fortfarande dväljs däruppe förträngde rätt omgående de krulliga kyrillerna. Möjligen skulle jag fortfarande kunna peka ut den där bokstaven som ser ut som en igelkott. Och gissa på att den uttalas med någon sorts tje-ljud. För det gjorde ju ändå de flesta, vad jag minns.
Veckan därpå blev det nästan ännu värre. För då hade någon epidemiolog – ett på den tiden i medierna flitigt förekommande skrå som nu bytts ut mot folk som förstår sig på bomber och granater – slagit fast att vi hade ett nytt glatt 20-tal att se fram emot så fort coviden härjat klart. Post-pest skulle det bli klackarna i taket. Från arla till särla. Så hade det enligt all tillgänglig forskning, samt vetenskap och beprövad erfarenhet, gått till efter både Spanska sjukan och Digerdöden. Ett uppdämt behov av förlustelser skulle lossa från förtöjningarna och Homo ludens, den lekande människan, blomma ut.
Uppenbarligen hade epidemiologen inte vägt in Putin-faktorn.
För här står vi nu. Istället för FHM har vi fått en ny förkortning att förhålla oss till. FHS, Försvarshögskolan, är en institution jag knappt visste fanns. Men nu tycks det inte längre vara Folkhälsomyndigheten, utan i första hand FHS, som ska hålla oss på benen.
Visserligen är vi vaccinerade, men något särskilt glatt 2020-tal har vi ännu inte sett till. Nej, istället för champagne och charleston är det skyddsrum, konserver och vattendunkar som gäller. Och något mer smaklöst än att skämta om ryska invasioner är det i stunden svårt att komma på.
Men Vladimir själv kan man väl få driva lite med? Bara en sådan sak som att han totalförbjudit bilden som föreställer honom som färgglad transa. Känns moget.
För övrigt undrar man om namnet Vladimir framöver kommer att få en lika brant störtande kurva som Adolf haft under andra halvan av 1900-talet.
Enligt statistiken finns numera bara ett hundratal svenska karlar som tilltalas med ”Adolf". De flesta är gissningsvis födda före 1945. Än så länge lystrar åtminstone runt tusen på ”Vladimir”. Men sånt kan ändras snabbt.
Har ingen koll på hur Donald ligger till. Men visst blir man lite lätt matt vid insikten att namnet kommer från keltiskan för ”världsherre”. Och att Vladimir är slaviska för ungefär samma sak. Inte underligt att det stigit grabbarna åt huvudet.