I söndags var jag på en pianokonsert i Flen. Pianisten Oskar Ekberg framförde sviten "Tjugo betraktelser över Jesusbarnet" av den franske kompositören Olivier Messiaen, musik som är lika lätt att ta till sig som den är svår att spela.
Utöver Oskar Ekberg medverkade också skådespelaren Etienne Glaser som recitatör. Det var en oroligt fin föreställning som på flera plan satte fokus på vad det innebär att vara människa.
För det första genom själva verkets fokus på vad begreppet människovärde står för men också genom det faktum att människan som varelse faktiskt kan åstadkomma sådant som pianomusik som det tar sex år för ett fullblodsproffs som Oskar Ekberg att bemästra så pass att han är redo att spela det för publik.
Så fullständigt onödigt kanske du tänker. Så underbart att få uppleva, säger jag.
Konserten i Flens församlingshem genomfördes rent praktiskt med hjälp av ideella krafter, sponsorer och lite bidragspengar. Vi var inte många på plats, kanske uppåt 50 personer, men arrangören var otroligt tacksam och nöjd. Han hade inte trott att så många skulle komma en solig söndag.
Jag kunde inte sluta tänka på hur det hade sett ut i en annan del av världen. Om konserten hade givits i New York eller London, hade den kulturella, politiska och ekonomiska eliten varit på plats? Inte helt otroligt. Men i Sverige är det nära nog uteslutet.
Statusen för kultur är otroligt låg i Sverige. Det märks på publikintresset, det mediala intresset och politikernas prioriteringar. De som höjer sina röster avfärdas gärna som en snobbig "kulturelit", men någon sådan finns väl knappt i dag?
Hur mycket bryr vi oss om att Naturhistoriska riksmuseet håller stängt tills vidare på grund av att innertaket riskerar att rasa in? Att Nationalmuseum bara håller öppet fem dagar i veckan på grund av att man knappt har råd med sin hyra? Eller att en av våra nationalscener, Kungliga Operan, hålls i ett så omodernt och trångt hus att verksamheten inte kan bedrivas optimalt?
Just nu sitter vi och ser på hur delar av vårt gemensamma kulturarv är hotat av neddragningar. Vår historia, det som ligger till grund för det vi kallar Sverige. Kultur ställs mot sådant som vård, skola, omsorg, säkerhets- och näringslivsfrågor – trots att kultur är en integrerad del av och en förutsättning för att dessa politikområden ska fungera.
Men så länge vi inte tillmäter kultur någon högre status blir det svårt att vända tåget. Läskrisen kommer att fördjupas, landet blir mer splittrat och polariserat, Sverige tappar mark som turistnation.
Vad är det då som har hög status i dag? Knappast att kunna spela klassisk musik på piano, vara konstnär, gå på teater, tycka om opera, eller läsa tjocka klassiker i fysiska böcker.
För att ha status i dag ska man ha framgång, tjäna sjukt mycket pengar, synas mycket i tv eller ha många följare i sociala medier. Det är fint att ha miljoner streams och leda framgångsrika företag. Det allra bästa är förstås att göra allt detta på en gång, som typ Bianca Ingrosso – eller Elon Musk.
Den här utvecklingen har gått väldigt fort. Den beror mycket på sociala medier och det ökade skärmanvändandet. Men kanske fick vårt svenska kulturförakt en extra skjuts av skandalerna med den så kallade kulturprofilen och Svenska akademien?
Jag har inga enkla svar på hur vi ska ändra riktning. Men det första som kommer upp i mitt huvud är att bara stänga av mobilen en timme och börja läsa en bok.