B – Bakslaget
Filmen "Fight Club", med Brad Pitt och Edward Norton i huvudrollerna, har fått ett nytt slut när den nu ska visas på streamingtjänster i Kina.
I originalet dödar Nortons rollfigur sitt alter ego Tyler Durden (Pitt) och ser sedan skyskrapor förvandlas till eld och aska. Hans plan att förgöra den moderna civilisationen tycks ha satts i verket.
I den kinesiska versionen blir det svart innan bomberna briserar och en textremsa dyker upp:
”Polisen lyckades snabbt lista ut hela planen och gripa alla brottslingar, vilket gjorde att bomben inte exploderade”.
Man försäkrar sedan tittaren om att de skyldiga spärrades in på mentalsjukhus. Systemet segrade. Revoltörerna fick sitt straff.
Tydligare än så kan inte bakslaget mot det fria ordet beskrivas.
När jag själv på allvar började engagera mig i yttrandefrihetsfrågor för 15-20 år sedan talade man om att de gamla hoten – censur, säkerhetstjänster, repressiva stater – var på väg bort. De nya hoten var sådant som organiserad brottslighet, paramilitära grupper och hot på nätet. Den farligaste regionen för journalister var norra Mexico, där drogkartellerna dödade skribenter i parti och minut.
I dag är de ”nya” hoten kvar, men de ”gamla” har gjort en förödande stark comeback.
Ta det senaste året. Först kopplade regimen i Belarus ett stenhårt grepp om landet, all fri press kvävdes, organisationer i det civila samhället förbjöds. Sedan grep militären makten i Myanmar, efter att landet under tio års haft i alla fall partiell frihet. Och så tog talibanerna makten i Afghanistan. Tre exempel där år av positiv utveckling plötsligt vänts tills motsatsen.
Kinas framgångar är en viktig förklaring. På 1990-talet utgick många ifrån att kapitalism och demokrati var tätt sammanbundna. Att friheter skulle följa på ekonomisk utveckling. I dag har auktoritära ledare världen över en förebild i Kina. Ett land som visar att välstånd inte alls behöver paras ihop med demokrati och yttrandefrihet.
Kanske borde jag anat vartåt det barkade när jag 2008 besökte Eritreas ambassad i Stockholm för att tala om Dawit Isaaks fall, och den högste tjänstemannen glatt förklarade att de inte brydde sig om vad EU tyckte eller tänkte, för de hade väldigt goda relationer med Kina och Lundin Oil.
I dag ser vi dessutom en anpassning från många i de länder vi normalt betraktar som ”fria”. Företag ändrar i böcker, filmer och censurerar sig själva för att nå ut på den jättelika kinesiska marknaden. Och flera tech-företag har fått hård kritik för att de hjälper diktaturer med digital övervakning.
Det låter nästan lite löjligt att ändra slutet på en film som "Fight Club". Men är det verkligen det? Kinesiska myndigheter kräver att kulturella uttryck inte ska bryta mot breda och allmänt accepterade samhällsnormer. Att texter och filmer som kan uppmana till samhällsomstörtande verksamhet inte ska vara tillåtna.
Är du som läser detta verkligen säker på att du inte skulle tycka detsamma om debatten uppstod här i Sverige?
Samtidigt finns det gott om motkrafter. Människor som vågar protestera. Som prånglar ut sina texter, bilder, ord, även om det innebär stor risk för den egna säkerheten.
Det är bara att hoppas att du och jag kommer att stå på den sidan om ångvälten rullar fram även hos oss. Vad tror du? Skulle vi det?