Äventyrligt kan det tyckas vara att så mycket står och faller med en enda man. Men Niclas Beijar verkar piggare än nånsin i sin roll som revypappa och den som ensam år efter år tar fram sångtexter, musik, manus och regi och dessutom hinner med att vara med i orkestern när han inte är med och spelar på scenen. Mitt i allt detta håller han en ödmjukt låg profil och väljer rätt man till rätt roll i sin alltmer profilerade ensemble och låter ljuset falla mest på dem.
Men gärna fler diplom och medaljer och stipendier till Niclas Beijar, gärna besök av tv. För nivån är hög i årets revy, och jag minns just nu alla nummer, och som bäst är hans ordlekar och tajmning genialiska. Just det! Det dröjer länge innan jag på ett normalt sätt åter kan använda ord som maltwhisky, padda, Femöre och wallraffa.
Samtidigt är revyn också extremt lokal med kärlek till sommar och segling men bör ändå fungera fint för även utsocknes. Så i stället för att göra ett allmänt nummer om den boxningshysteri som drabbade grannstaden Nyköping får vi se en rejäl käftsmäll mellan hemortens höjdare.
Och då ser vi hur Eva Ahlin utvecklat sitt porträtt av Catharina med en tydlig svaghet för kraftfulla karlar och ökat hennes tvärilska, när aldrig folk i ett telefonsamtal känner igen på rösten att det är hon som ringer upp. Fredriksson!
Brita Bergström har fått huvudrollen i ett helt Robin Hood-nummer, och här är Terhi Iho-Savolainen extra vass i satiren mot en självgod politiker.
Kvar är också Mayvor, veteranen, som Ingela Wahlstam i år gjort ständigt fikasugen och som hon är så suveränt elak mot med ordlekar och annat, men ändå snällt.
Kanske tycker någon att revyn är just för snäll? Att de ansvariga kommer för billigt undan efter miljonerna till gästhamnen och oklarheterna med havsbadet? Och att Åke Holmström och Ultima Thule skulle klämts åt hårdare?
Och att tvärtom det drivs för hårt med det lokala snabbköpet och dess prisbelönta service? Och att den dyra boken om ungdomsgården en gång i tiden också ifrågasätts?
Men det är precis som en revy får lov att vara. Och hellre något så genialiskt crazy som Ingela Wahlstam, när hon i sina händer bär hem fem nötter, än insparkade dörrar av patos och pekpinnar.
På samma sätt är emigranternas möte med Amerika-demokraten en lysande skrattspegel, också därför att numret är ett av många som visar hur mycket den unge Linus Strömberg numera kan göra på en scen med temperament, härmning och dialekter.
Lägg till att det finns en bra orkester och fyra fantastiskt säkra sångare, solo och i stämmor. Och när jag började tycka att låtarna var för lika kom plötsligt en blues med elgitarrsolo ihop med Astrid Lindgren och Ingmar Bergman. Vilket lyft för denna gycklarnas afton!
Glöm nu inte att en och annan svacka ändå leder mot den bästa akten efter paus. Och att där alla bitar faller på plats som i en pusseldeckare, även osten! Allra högst smäller även i år den långa rimmade finalen, där också gåtan med Big Bang i Oxelösund får sin förklaring. Och med lite dass-humor. Äntligen!