Förra året var en succé med extraföreställningar och även den här nyårskvällen är utsåld. Själv funderar jag mest på vad som egentligen hänt i vår stad under året? Det skulle bli spännande att få veta, för i stunden kunde jag inte komma på någonting alls. Det visar sig att det ligger någonting i det.
I programbladet säger ensemblen att de inte har någon aning om hur man gör revy, egentligen. Visst är några i gänget tämligen nya som revymakare men det visar sig snart att de har ett stadigt grepp om genren. Föreställningen flyter på enligt ett ganska välbeprövat lokalrevykoncept. En lång radda sketcher där högt och lågt blandas, i betydelsen; riktigt fyndiga skämt och riktigt dåliga. Något som väl i ärlighetens namn innebär att alla i en revypublik blir nöjda?
I en lokalrevy skämtas det förstås ofta om lokala personligheter och där är balansgången fin. Hur undviker man att det lokala i en småstad som vår blir internskämt som handlar om ensemblens egna kompisar? På den punkten lyckas Nyköpings lokalrevy ibland, ibland inte. Men på det hela taget fungerar det, och ett bra exempel på det är nytillskottet Kenneth Bodins gestaltning av Urban Granström som osynligt kommunalråd. Bodin imponerar överhuvudtaget med sina tvärsäkra repliker, även när sketcherna är onödigt långa. En sådan är scenen på Björshults avfallsanläggning som dock räddas av att krögaren Erik Olofsson som driver Erik på Slottet och Erik i Forsen dyker upp för att starta Erik på Tippen.
De många sketcherna varvas enligt revykonceptet med kända hitlåtar eller gamla sånger med nyskrivna texter. Inte så dumt det heller, eftersom man genast kan stampa med i takten och får lätt att koncentrera sig på det viktiga; texterna. Musiken är dessutom snyggt framförd på ett smart sätt. Digitala trummor (där volymen kan regleras) är vanligtvis ingen snilleblixt, men när texterna är viktigast så visar det sig vara briljant. Nästan allt som ensemblen vill förmedla går fram tydligt. Och Mats Wahlqvist som syns bakom trummorna i mitten av scenen spelar med sådan inlevelse att han stundtals nästan stjäl showen.
I just musiknumren är det särskilt fokus på Nyköping och lokala personligheter, även nyuppfunna sådana! I andra akten dyker musikgruppen Mr. Höst upp, som ett supermanligt svar på den kvinnliga Nyköpingstrion Miss Winter. Det skulle inte vara förvånande om Mr. Höst dök upp som en högst verklig musikgrupp framöver. Fredrik Gustavsson, Lars Borg och Kenneth Bodin såg ut att njuta i fulla drag som själsligt plågade countrykillar.
Som sig bör i humorsammanhang dyker också rikskändisar upp ibland. En höjdpunkt bland dessa är utan tvekan Fredrik Gustavsson som Leif GW Persson. Som paneldeltagare i debattprogrammet Dispyt lägger GW ut sin teori om hur både nötkreatur, grisar och lärare (!) har kunnat försvinna spårlöst från länet. Han landar högst oväntat i att utomjordingar är det viktigaste spåret som han ser det.
I slutänden drabbas man ändå av en mikrodepression som Nyköpingsbo när revyn är över. Här har vi inte bara osynliga politiker och en svartvit nyhetsrapportering (en drift med Södermanlands Nyheters Tommy Kägo), vi kör i splitternya rondeller för att sortera våra sopor också. Men i övrigt? Det är inte utan att man vill försöka bidra till ett mer levande 2016.
I årets lokalrevy "Enkelriktat" raddas sketcher i en lång rad, där högt och lågt blandas. Så som det ska med andra ord.