Mitt i livet sade Ann-Charlotte Andersson upp sig från jobbet och flyttade hem till mamma Ingrid i sörmländska Stjärnhov.
I boken "Ett år med mamma– ett hållbart liv över generationer" berättar hon nu vad hon lärde sig – och om sina vedermödor med att hålla samma tempo som mamma.
– Hon har en annan syn på arbete. Att bära in ved, hämta vatten, plocka bär och koka sylt har hon aldrig sett som jobb, det är bara sånt man gör ut. Det är inkorporerat i hennes sätt att leva. Jag vill lyfta fram alla som är som min mamma, de som växte upp före slit och släng och vet att smaka och lukta på mjölken istället för att hälla ut den om datumet gått ut.
– Själv vet jag nog mer än de flesta i min generation, ändå kan jag inte alls så mycket som mamma. Jag förstår att de som växte upp efter andra världskriget, mamma är född 1946, ville att deras barn skulle få det lite lättare, men vi har inte alls lika mycket kunskap som våra föräldrar.
– Innan mamma blev pensionär arbetade hon som lärare, men gjorde allt det där då också. Det enda hon lagt till är vävningen.
Ann-Charlotte Andersson säger att många av hennes generationskamrater inte har särskilt mycket koll på vare sig hur man odlar eller gör upp eld i spisen.
– Någon sa att "vi har massor av träd på tomten, värme ordnar sig". Men det tar ju två år innan veden torkat så pass att den går att elda. Sånt har folk ingen relation till, de tittar på Mandelmans och förstår inte att det krävs hur mycket arbete som helst.
Idén till året med mamma fick Ann-Charlotte Andersson redan runt 2010.
– Jag var sjukskriven en längre tid och drog ut till mamma på landet. Jag flyttade hemifrån redan som 17-åring, nu fick jag som vuxen se mamma på nära håll och tänkte att jag skulle vilja vara med henne ett helt år och lära mig allt hon kan.
Sedan rullade vardagen igång igen med de vanliga hindren: Jobb och pengar. Det gick tio år innan Ann-Charlotte gjorde verklighet av sin idé:
– Det blev katastrof på jobbet. Det kom en ny chef och inget funkade. Då kände jag att nu är det dags!
Hon sade upp sig, hyrde ut lägenheten och bestämde sig för att hänga mamma i hasorna med start i augusti 2020.
Eftersom Ingrid Andersson har två kåkar att hålla koll pendlade mor och dotter en hel del mellan Stjärnhov och Delsbo i Hälsingland.
– Båda husen är ganska omoderna, men vi vill så gärna behålla dem. Det ena är efter min far, det andra efter min morfar.
Ann-Charlotte Andersson hade arbetat med autistiska barn och ungdomar i nästan 20 år och aldrig tidigare skrivit särskilt mycket.
– Däremot hade jag alltid drömt om att skriva dagbok. Det skulle vara en del av mitt projekt under mammaåret.
Tanken på en "riktig bok" vågade hon knappt tänka fullt ut, men:
– Varje gång jag såg ett stjärnfall så önskade jag mig att ändå att det skulle bli en bok...
När hennes mammaår var slut gick hon ett år på folkhögskola i Sveg och fick bland annat smida, tälja, göra smör och lära sig mjölka för hand.
– En dag när jag satt i skolans hantverkshus hörde Pelle Andersson på bokförlaget Ordfront av sig och frågade om jag ville ge ut mitt mammaår som bok. Han hade hört talas om det jag gjort. Jag behövde aldrig ens kontakta något förlag.
Vad hon lärt sig under året? Ja, iallafall att stoppa strumpor. Men att sticka var svårare...
– Det tog stopp vid första hälen. Jag har inte mammas oändliga tålamod.
Men framförallt har året gett henne en stor ödmjukhet inför maten och inför de människor som producerar den, säger Ann-Charlotte.
– Nu vet jag hur det är att slåss mot frost och insekter och rådjur. Jag försökte odla kålhuvuden, men det gick inget vidare. Är det något det är vettigt att lägga pengar på så är det ju faktiskt mat. Jag kan bli galen jag på att folk renoverar fullt fungerande kök, åker utomlands och sedan känner sig miljövänliga när de bjuder på ekologiskt vin. Det absolut mest miljövänliga man kan göra är ju att inte köpa nytt hela tiden.
– Så på ett sätt är min bok faktiskt väldigt politiskt fast det inte märks...
Hon har fått massor av positiva reaktioner på sitt mammaår och många har sagt att de skulle vilja göra samma sak.
– För mig är det viktigt att få lyfta fram kunskaperna de äldre har. Det finns inget intresse av att lyssna på de gamla i Sverige. Det är så sorgligt att vi inte värderar deras erfarenheter högre.