Det känns ju helt vansinnigt egentligen, när jag tänker på det. I sju år har jag jobbat på tidningen och under hela den perioden har jag pendlat. Det är åtskilliga mil, hundratals timmar, som har avverkats på tågräls och motorväg med den sörmländska naturen utanför fönstret. Man hinner se mycket under den tiden, det blir en slags närstudie av landskapet. Efter ett tag börjar man se förbi det storskaliga, stadssiluetterna, de vidsträckta fälten och ängarna. Man börjar fokusera på det småskaliga, det som bara flimrar förbi i farten. Märkliga inslag dyker upp, små fragment av historier som det blir omöjligt att inte fundera över.
Jag tänker bland annat på tvåsittssoffan söder om Södertälje som placerats högst upp på en klippa i ett bergigt område. Man ser den som hastigast från tågfönstret. Den står där på graffitimålad sten, luggsliten och eländig, och blickar ut mot tågrälsen. Vilka människor har den tjänat? Och hur fasen bar man sig åt för att få den dit upp? Det måste ha varit ett omständligt projekt – men uppenbarligen värt det.
I trakterna kring Vagnhärad står det också en stukad Volvo 240 kombi lite halvt dolt i en hage. Man hinner knappt se den men den finns där, ståendes ganska nära rälsen. Den tycks ha gett upp allt hopp om en andra andning och bidar sin tid som ett rostigt gammalt spöke innan det är dags för skroten. Jag undrar hur den hamnade där? Blev den stulen och dumpad i brådrasket? Ett ungdomsstreck? Resultatet av en för blöt kväll? Kanske en gammal flyktbil? Tankarna far iväg.
Som journalist söker man hela tiden efter de här dolda historierna. De finns överallt men inkapslas ofta i föremål som inte kan föra sin egen talan. Längs en sörmländsk pendlingssträcka, ute på stan, i det egna hemmets dunkla historia. Jag tänker på kulhålet i väggen i bruksbyggnaden som jag var med och renoverade under ett sommarjobb för längesen. Vad föranledde den salvan? Eller på bajonetten som hittades av dykare i kalkbrottets djup, bara ett stenkast från där jag växte upp strax utanför Örebro. Hur fann den sin plats i bråddjupet och vad hade den genomborrat egentligen?
Ibland uppdagas historierna, även om de med tiden nötts ner till spillror av sin helhet. Som med M/S Patricia, fartyget som ligger förankrat vid Söder Mälarstrand i Stockholm. För många är den förknippad med fest eftersom den har agerat restaurang och nattklubb sedan mitten av 80-talet. Vad desto färre vet är att den tjänstgjorde för brittiska flottan under andra världskriget, först som räddningsbåt 1940 under evakueringen av Dunkerque och sedan som så kallat bojutläggningsfartyg inför de allierades landstigning i Normandie 1944. Lite svindlande ändå och värt att betänka om man någon gång skulle sänka en GT på Patricia.
Jag älskar sånt här. Det levandegör tillvaron, för att låta lite högtravande – vetskapen om att vi är omgivna av spännande historier överallt och hela tiden. Hemma har jag till och med roat mig med att placera ut lite små inredningsdetaljer med dolda historier. Det angränsar väl till kokettering men jag tycker det är kul att hala fram en anekdot eller två om någon gäst skulle få för sig att fråga vad just det där är för märklig pinal. På ett skåp står till exempel en nätt liten burk i silver. Det är farfars farfars gamla snusdosa. Han var bergsprängare i Pershyttan när det begav sig och var med om både det ena och det andra. Bara snusdosan tycker jag är lite festlig att berätta om. Han lät ingravera sitt namn på ovansidan, "Johan Andersson" i snirkliga bokstäver. Senare i livet ångrade han sig och ville inte heta Andersson längre. Det kändes väl för vanligt kanske, vad vet jag. Istället fick det bli det mycket ovanliga efternamnet Johansson. Helt unikt i sitt slag...
Ja, sådär fortsätter det och det lär bestå tills jag plockar ner skylten för gott. Har du förresten sittmöbler från tidigt 1900-tal hemma? I så fall finns det en liten, liten chans att du har rester från en rysk invasion i det hem. I samband med att Peter den stores styrkor härjade längs Sörmlandskusten 1719 så lär ett ryskt galärfartyg ha sjunkit i skärgården. 1913 bärgades vrakdelar som sedan användes i den lokala möbelproduktionen, troligtvis av Nordiska Kompaniet som hade verkstäder i Nyköping. Så kan det gå.